Sophofobi

Jag fastnade för det fina ordet sophofobi i en deckare jag just läst klart (Antoine Chainas' Versus, som jag lovar att återkomma till). Rädsla för kunskap, betyder det, vilket jag först tyckte var en träffande diagnos för mitt eget 47-åriga tillstånd: jag tycker att man allt oftare gärna kisar lite grann inför information som gäller framtiden, både på det privata och det offentliga planet. (Jag skrev en dikt som utgick från det: eftersom dikten undvek själva termen, jag försöker nuförtiden hålla mina dikter fria från allt som kan lukta kunskapshögfärd, så får den bli rubrik här i stället!) Men när jag läste morgontidningen, den engelskspråkiga statliga Viet Nam News, slog det mig att sophofobi är en ohyggligt god diagnos på den officiella vietnamesiska hållningen - och, kanske, på världens syn på Vietnam. Världen vill helst hålla kvar en nostalgisk Vietnamkrigsbild av det tappra lidande folket, David mot USA:s napalmbombande Goliat, särskilt som detta folk idag förser världen med billig arbetskraft och långa solstränder. I går utdelades sex dödsdomar till heroinsmugglare i den norra provinsen Lai Chau. I går fastställde Högsta domstolen också domarna mot tre personer anklagade för "propaganda mot den Socialistiska Republiken Vietnam". Trân Dúc Thac, 58 år, Vu Van Hùng, 44 år, Pham Van Trôi, 38, har befunnits skyldiga till att sätta upp slogans, publicera internetartiklar, ge intervjuer och sprida dokument som förvränger partiets och statens politik. De ger också en skev bild av nationens bedrifter under motståndskrigen och den rådande socioekonomiska utveckling. Syftet, fann högsta domstolen, var att undergräva den sociala stabiliteten och skapa opinion mot partiet och staten. Deras handlingar, läser man under stigande förvåning, kunde ha lett till en statskupp. Trôi fick fyra års fängelse plus fyra års övervakning - de övriga tre plus tre. Egentligen ska den här bloggen handla om mina egna vardagsproblem. Men till min vardag hör definitivt den dagstidning som tar så raska kliv mellan en internetartikel (gissningsvis en blogg?) och en statskupp. Jag får berätta om problem att beställa kaffe, och säga nej till tvåhundra mopedtaxichaufförer på vägen, nästa gång.
Skrivet till 2008 års käraste musikaliska återseende: Was (Not Was).