Joss sticks for Jerome

Två vänner mailar att J.D. Salinger dött, vilket får konsekvenser för min dag. Dels måste jag gå igenom kapitlet om honom i min bok Mask. Litteratur som gömställe, som tack och lov inte gått i tryck än. Dels får jag väl vackert gå till en pagod och tända rökelse för min gamle hjälte, som under en lång tid framstod som det bästa världen hade att erbjuda: att ha allt (och i New York dessutom, där allt verkligen är något att ha!) och lämna det bakom sig, var inte en vacker och Buddhaliknande gest? Med åren såg jag mer grinighet och snobbism i hans attityd, men han upphörde inte fascinera. Ändringarna tar inte lång tid, visar det sig: hans verk var ju färdigt och förslutet sedan länge, hans död innebär ingen drastisk förändring. Det är mitt i månaden här, så det bör vara fullt med folk i pagoden. Jag tar bussen några stationer till det konfucianska lärosätet Van Mieu, Litteraturens tempel - det borde väl passa. Jag kryssar mellan feng shui-uttolkarna och teckenmålarna som har full kommers inför det vietnamesiska nyåret, en och annan turistskojare finns det väl också (man ska inte ta taxi på gatan just här!). Kanske är det ändå för mycket turister för Salingers smak, han gillade nog inte landsmän i shorts, tänker jag och går in i en pagod mittemot. Det finns något underbart konkret över att tända rökelse för de döda - tanken är att röken och väldoften stiger upp till himlen och når dem. I vissa pagoder sätt finns spiritistiska medier (av någon anledning är dessa medier oftast män i kvinnokläder) som röker cigarretter av samma skäl: röken stiger mot himlen, till själen man vill nå. Ett ännu konkretare och ännu vackrare sätt att hedra de döda är att köpa en burfågel och släppa den fri - tyvärr fångas fågeln ju igen så fort man klivit runt, så det är ett bidrag till djurplågeri som man alltså bör undvika. Överallt hänger de, de små burfåglarna, och sjunger. Tidigt på morgonen, innan trafiken lägger sitt akustiska lock över staden, låter fågelsången precis som en majmorgon hemma i Sverige: av sinnena är synen det som har lättast att identifiera det nya som nytt, hörseln och luktsinnet vill gärna försöka sortera in i gamla välkända fack. De fria fåglarna i vår trädgård sjunger i kapp med burfåglarna i husen runtomkring och inte kan jag med hjälp av hörseln avgöra vilka som är vilka. Däremot vet jag att likheten är skenbar. Ska man tillhöra djurriket så ska man definitivt inte göra det i Vietnam, och då tänker jag inte på några hundrestauranger. Här slåss myndigheterna mot en rad barbariska praktiker som påfallande ofta har med potens att göra: man beslagtar kilovis med benmjöl från tigrar och björnar, man befriar björnar som stått med ett rör instucket i veka livet för att tappas på gallan, som anses potenshöjande och hälsosam - alldeles bredvid oss ligger en kinesisk restaurang som lär ha haft en sådan björn i kedjor tills för bara ett par år sedan - och försöker placera ut dem i naturreservat. Jag släpper alltså inte ut någon burfågel, jag nöjer mig med rökelse. Man behöver inte ha tillgång till något medium för att förstå att Salinger skulle ha hatat Hanoi - längre bort från isoleringen i New Hampshire är svårt att komma, och en stor del av poängen med buddhismen för honom var nog just att det inte var allas religion där han befann sig, att den skilde honom från mängden. Han hade avskytt trängseln, värmen och den tunga doften i pagoderna så här års. Väl tillbaka på gatan igen inser jag genomsvettig att det gör egentligen jag också. Men nu är det gjort.
Skrivet till musik av en annan rastlös själ som dött i januari, Lhasa de Sela: The Living Road