Vernissage i Hanoi

Det ösregnar fortfarande någon kväll senare när jag åker motorbike genom hela stan upp till ödegatan i innerstans utkant där stans flottaste galleri Art Vietnam ligger i ett vackert kolonialhus: våning efter våning med stora rymliga rum, vita väggar, trappor och golv i oljat mörkt trä, guldfiskdamm; smak, rymd och pengar. Vi är bjudna på vernissage och jag representerar familjen. Art Vietnam drivs av en amerikanska som säljer vietnamesisk konst till världen - det mesta på nätet, till Paris och New York - eftersom konstvärlden just nu sväljer hippa kinesiska konstnärer i dussinet, måste Vietnam vara nästa steg (Vietnam, "den lilla draken", brukar vara nästa steg - ekonomiskt, politiskt, kulturellt - efter Kina). Dinh Cong Dat, som är född 1966 och ser ut som en något mer välnärd Ho Chi Minh, är Vietnams svar på Andy Warhol: han gör popkonst av inhemska ikoner. Han förnekar bestämt att det han gör har någon mening: "konst har ingen mening", säger han. Kanske är det ett sätt att befria sig från konfucianismens och kommunismens tunga ryggsäck av socialt ansvar - alla måste dra sitt strå till stacken - kanske är det ett sätt att göra sig själv ofarlig, att få tillåtelse att inkorporera hela den kollektiva föreställningsvärlden, från skolbarn till buddhor, alla med Dinh Cong Dats nummer från lumpen - 212 - tryckta som ett mönster i pannan. Vietnams stora styrka och svaghet är kopiekulturen, i souvenirbutiker och ramaffärer kan man köpa en usel Botero, en gräslig van Gogh eller en inte så tokig Roy Lichtenstein för dukpriset, och inställningen att allt går att kopiera följer med i den finare gallerivärlden, man blir snabbt nervös som betraktare: har jag inte sett den där förut? Är det här kopian eller originalet? Det var naturligtvis fransmännen som startade Hanois första konstskola i vår mening; det var fransmännen som lärde vietnameserna föreställningen om konst som personligt uttryck, inte bara ett hantverk som enligt det traditionella, konfucianska synsättet (uttrycker man något så är det samhälleliga och religiösa sanningar som alla kan dela). Man lärde sig att vara personlig genom härmning. Därför är det lättare att hitta starka, personliga uttryck i konsthantverk än i vanligt måleri, därför är det logiskt att en konstnär av kaliber väljer att bypassa hela den inlärda måleritraditionen och utgå från den konst som från början är genuin i alla länder, alla kulturer: den religiösa. Dinh Cong Dat är helt enkelt oerhört förtroendeingivande: hans attityd känns igen för en södermalmsbo med någorlunda gallerivana, han börjar med kopian och gör den till ett smart och roligt original, till och med hans Onkel Ho-skägg ser ut som ett smart skägg. För drygt tio år sen öppnade en restaurang i Moskva som hetter Petrov. Den serverade postsovjetisk mat, klassisk vällagad rysk husmanskost med twist, i en restaurang med skottsäker dörr och beväpnade vakter. Petrov var ett stort kliv för Ryssland, ett bevis på att man kommit så långt från sitt förflutna att man kunde omfatta det med ironisk värme: jag ser Dinh Cong Dat som ett litet förebud, hans inverterade buddhor väcker en förhoppning om att även Vietnam en dag kanske kan dra på munnen åt sitt eget arv. Annars är Hanoi ingen stad som drar på munnen åt sitt eget förflutna, precis. Jag önskar att Dinh Cong Dat kunde serietillverka sig själv, när han ändå är i gång. Jag går omkring med ett glas rödvin i handen, en kammartrio spelar Sjostakovitj, ett franskt par konverserar galleristen och konstnären. Jag ser till och med några som kindpussas. Det snurrar i huvudet på mig, inte för att det är så fantastiskt (jag har ganska tråkigt med mitt vinglas, jag är helst ensam när jag tittar på konst och avskyr egentligen vernissager) utan tvärtom för att det är så vanligt, det kunde vara vernissage i vilket västland som helst. När sista tonen Sjostakovitj klingar ut ställer jag ifrån mig mitt vinglas och återvänder ut till min väntande motorbikeförare, till regnet, trängseln, trafikbullret och den lågoktaniga bensinen.

Skrivet till Jun Miyake: Stolen from Strangers