lördag 30 januari 2010

Konsten att ta sig över gatan

Det finns många teorier om hur man ska gå över gatan i Hanoi. Enklast är naturligtvis att inte ens försöka. Man kan klara sig ganska länge på att gå in och ut ur taxibilar. Och det talas fortfarande om den svensk som placerades här men åkte hem efter två veckor, efter att ännu inte lyckats ta sig över gatan. Till saken hör att ambassaden ligger vid en extremt hårdtrafikerad gata, eftersom den ligger på väg till flygplatsen används den dessutom till militärkorteger. Precis utanför ambassaden ligger också en rondell vars funktion man kan stanna upp och fundera länge över. Men det hjälps inte - över gatan måste man. Första gångerna känns det som jag antar att det kändes för första världskrigets soldater när de kommenderades upp ur skyttegravarna till en säker död, eller som när Luke Skywalker styr sitt skepp rätt in i Dödsstjärnan: ska jag ge mig ut i det där, ta mig igenom den där rörliga väggen av metall och rök? Trafikljus finns, övergångsställen är utmålade - men trafiken flyter på i stort sett oavsett dessa. Som svensk med fotgängarens företräde inskrivet i trafiklagen har man ett hopplöst underläge, man kan stå där och känna sig rättfärdig i väntan på att någon bromsar in tills domedagen kommer. Bromsar någon in så är det en taxi eller xe om som vill ha en körning (i början trodde jag att Vietnam var en okänd gayoas, eftersom stan var full av män som visslade på mig: det är motorbikeförare; Vietnam är definitivt ingen gayoas). Man står där och inser att dagen kommer att gå utan att något händer. När det är rött så blir det aningen mindre trafik - i regel passar de från motsatt riktning på när körbanan blir ledig, man måste alltid titta åt bägge håll eftersom körfältets riktning i bästa fall ses som en, tja, rekommendation. Till sist går man. Ingen är odödlig, nån gång ska man ju dö. (Första gången jag lyckades var mittemot Litteraturens tempel, borta vid israeliska ambassaden. Två trankilt tedrickande äldre vietnamesiska män, som sett mig våndas och svettas i en kvart, tog upp en spontan applåd. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att undra om den var ironisk - William J. Duikers biografi över Ho Chi Minh återkom ofta till Hos milda ironi, som han särskilt använde mot utlänningar.) Och undret händer, precis som för israelerna vid Röda havet: strömmen viker undan, man kommer över torrskodd. Varje gång. Alla har helt enkelt uppsikt över varandra, hela tiden. Det finns bara två trafikregler. Den ena är: kör du på den framför dig, har du fel - oavsett situation. Den andra är: störst och starkast först, och fotgängare är alltid minst. Philippe, en gammal hanoibo, hävdade att man absolut inte skulle titta på trafiken när man gick över gatan: blicken rakt fram, ge dem inte en chans, de måste fatta att jag fortsätter gå vad som än händer. Hans kompis Laurent ansåg att man tvärtom ska stirra den mötande trafiken stint i ögonen, så att de fattar att jag fortsätter gå vad som än händer. Jag kör på Laurents linje: sneddar rätt mot mötande trafiken, långsamt men utan att tveka, som en tjurfäktare - vad som än händer får man inte skynda på, vända eller ändra riktning, man måste kunna göra sig tillräckligt förutsägbar för att de ska hinna få in en som ännu en projektilbana i kalkylen - vilket de alltså gör, väjer mjukt utan att bromsa. Det påminner lite om trafiksituationen i Femte elementet. Jag tycker ju fortfarande att det vore enklare med trafikregler än med dessa komplicerade ständiga mikrosekundbeslut byggd på överväganden av färdriktning-fart-psykosocial status, jag kan bli helt fascinerad när jag tänker på all hjärnkapacitet som förbrukas för att hålla Hanois trafik i dess situation av relativt smidigt fungerande konstant kaos.
Skrivet till Amadou och Mariam: Dimanche à Bamako

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Jag bestämmer mig och så går jag bara, fast och utan tvekan. Börjar jag tveka så sprider sig min tvekan som en oro och då kan något hända. Så - ett djupt andetag, gå! Du kommer över. En gång vågade jag inte. Då kom en liten man som såg mycket gammal ut - rörde lätt vid min axel och förde mig rakt ut genom den strida trafiken och se - alla mopeder och bilar och cyklar bara vek undan! För övrigt är jag grymt avundsjuk på dig som är i Hanoi! Vill vandra runt sjön en mycket tidig morgon snart igen.

Kristoffer sa...

Precis så ska det gå till! En besynnerlig psykologisk övning, hälften tillit hälften ren domptering...