Det regnar i Hanoi

Det regnar idag. Och när det regnar i Hanoi bryter infrastrukturen ihop på någon timme. Eller rättare sagt: den underliggande infrastrukturen blir synlig. Jag springer min morgonrunda inne på det gamla sovjetiska diplomatområdet Van Phuc, varv efter varv bland palmer och förfallna vita byggnader som nu är övertagna av småföretag och biståndsorganisationer, och för varje varv får jag ta en ny väg: stig efter stig sjunker snabbt. Snart visar sig de första exemplaren av djurriket. Vägen mellan vårt hus och svenska ambassaden förvandlas till sjö på nolltid, och när jag säger sjö är det inget skämt: efter dygnsregn fiskade man på det som i normala fall är min sons fotbollsplan. Hanoi är en stad som växt lite för snabbt för att hänga med sig själv. När Ho Chi Minh utropade Vietnams självständighet den 2 september 1945 skedde det på Ba Dinh, ett stort torg som idag pryds av Ho Chi Minhs mausoleum: då låg detta torg, enligt den spännande Ho Chi Minh. A life av William J. Duiker (från 2000) i stans västra utkant. Där vi bor, några kilometer väster om Ba Dinh men fortfarande mitt i stan, var det risfält. Det är som att Stockholm skulle ha växt från medeltidens Gamla stan till dagens storstad på 60 i stället för på 600 år. Då får man problem med infrastrukturen. Särskilt som man inte har någon riktig övergripande plan. Den som inte klarar av att leva med provisorier ska undvika att bosätta sig i Hanoi (eller lära sig att leva med en kronisk lågfrekvent irritation över sakernas tillstånd, vilket många svenskar gör: andra tycks finna en befrielse i att slippa det perfekta och alltför smidigt fungerande vardagslivet och de krav som därmed förknippas på att man själv ska vara kroniskt lycklig och intressant). Husen längs gatan byts ut ett och ett, de rivs på plats och byggs på plats, medan livet runtomkring pågår som vanligt. Den som vill hänger på sin egen elkabel, sin egen telefonledning. Allt det här syns inte när solen skiner, men sanningen kryper fram tillsammans med råttorna och kackerlackorna när det regnar: vi bor på en flodbädd, när som helst kan alltihop sjunka. Men tills det händer springer jag vidare, varv efter varv.

Skrivet till Diana Ross: Blue, en bortglömd hyllning till Billie Holiday.