torsdag 28 januari 2010

Franska gräl 1

Att sitta bakpå en motorbike - den vanligaste formen av taxi i Vietnam, xe om - är bästa sättet att bli en del av Hanoitrafiken. Går man blir man vansinnig: oljud, avgasstank och inga trafikregler, glöm grön gubbe, glöm trottoarer. Dels är trottoaren parkeringsplats för mopeder, som helst parkerar i 90 graders vinkel mot husväggen för att omöjliggöra fotgängartrafik, dels används trottoarer som snabbfil för mopeder i rusningstrafik. Och rusningstrafik är det oftast under dygnets ljusa timmar, pga överbefolkning, billiga mopeder och brist på trafikregler, vilket gör att det uppstår ilsket tutande stockningar i snart sagt varje rondell och korsning. Åker man taxi blir man också vansinnig, eftersom taxin fastnar i varje stockning och en taxiresa kan ta precis hur lång tid som helst. Mopeder, däremot, lyckas nästan alltid kryssa sig fram. Bakpå en moped kan man rentav uppleva Hanoitrafiken som meningsfull och rolig, en flod av människor som skämtar med varandra, hela familjer på en och samma moped, militärer i paraduniform, buddhistmunkar, varutransporter - alla åker moppe, alla munhuggs på lika villkor vid trafikljusen. Allra bäst är det på kvällstid, när den kommunistiska retoriken, stjärnorna och slagorden i neon som hänger över gatorna får Hanoi att glittra som en julgran, smutsen och misären döljs i den subtropiska sammetsnatten och stan omges av ett romantiskt skimmer. Man låter sig föras fram längs en glittrande flod av butiksskyltar, strålkastare, neon och gatukökens eldar. Det är som att drömma - efter ett tag börjar hjärnan gå på frivarv och man tänker på annat. Jag tänker på franska gräl.
Jag sitter bakpå en motorbike i centrala Hanoi och tänker på franska kulturgräl.
För några år sen gav Marie Darrieussecq ut romanen Tom est mort (kom i svensk översättning förra året). Den handlade om en kvinna som förlorade ett barn och väckte författarkollegan Camille Laurens oerhörda vrede: hur kunde Darrieussecq skriva om något som hon inte varit med om själv, vad hade hon för rätt till det?
Ja, vad hade hon för rätt? Vad hade Dumas för rätt att skriva Greven av Monte-Christo, han hade väl inte suttit i isoleringscell? Eller ... eller ... Jag tyckte det var en fascinerande debatt, för den var diametralt motsatt det som sas i Sverige ungefär samtidigt, där författares rätt att skriva om sånt som de verkligen varit med om - paradexempel: Maja Lundgrens Myggor och tigrar - ifrågasattes häftigt. Men Camille Laurens hade andra skäl att vara arg, tyckte hon själv i alla fall. Hon hade själv förlorat ett barn, och skildrat detta i boken Philippe, som hon ansåg att Darrieussecq plagierat. Till saken hör att Darrieussecq och Laurens tillhörde samma förlag, det prestigefyllda P.O.L, och förläggaren Paul Otchakovsky-Laurens (ingen släkting: Camille Laurens är en pseudonym) blev till sist tvungen att ta ställning, och tog - det måste varje förläggare i det läget - ställning för det fria ordet, för rätten att uttrycka sig och mot förbud och censur. Så Laurens kommer idag ut på ett annat förlag. Skälet till att jag tänker på detta gräl är att det är dags för rond två: både Laurens och Darrieussecq har nyss givit ut böcker som skildrar det inträffade. Laurens heter Romance nerveuse, Darrieussecqs heter Rapport de police och sägs vara en betraktelse över plagiat och plagiatanklagelser - Darrieussecq blev anklagad för plagiat så tidigt som 1998, av Marie N'Daye, förra årets Goncourtpristagare, så hon har haft anledning att fundera över fenomenet. Om Gud och vietnamesiska posten vill så återkommer jag snart i ämnet, eftersom båda böckerna ska vara på väg hit.
Tom est mort är för övrigt en fantastisk bok - i min värld räcker det för att ge henne rätt att ha skrivit den.
Sånt kan man tänka på bakpå en motorbike i Hanoi - det trodde jag aldrig första halvåret, när de skrämde vettet ur mig, och jag trodde Jonatan blivit galen när han berättade att han tagit motorbike hem från fotbollsträningen, nu känns "våra" motorbikeförare som sitter vid kaféet på gatan som en oerhört trygg transportform.
Skrivet till Music For Loving: Ben Webster With Strings

2 kommentarer:

Anonym sa...

Oj va vackert.
känns som jag sitter på "moppen"
Sen "I min värld räcker det för att ge henne rätt att ha skrivit den "
vackert !

johan hamrin

Kristoffer sa...

Hej Johan,
Hanoi ÄR vackert, fast Vilhelm Ekelund, den gamle enstöringen, hade avskytt stan. Gillar ditt Vilhelm Ekelund-citat på YouTube, det är mellansnack med stil! http://www.youtube.com/watch?v=RonoyiLhoO4