fredag 19 mars 2010

Södran ligger på Ngô Thì Nhâm!

Länge leve frankofonin! Det är när man bor som vi, långt bortom allfarvägarna, som man inser kulturinstitutens betydelse. L'Espace, som det franska kulturinstitutet heter här i Hanoi, beläget hundra meter från det jätteminnesmärke över fransk kulturimperialism som Hanoioperan utgör (tänk er Fitzcarraldo fast på riktigt och utan Klaus Kinski: ett europeiskt operahus i ädlaste sekelskiftesstil som av jättehand lyfts från Paris och burits till det subtropiska gyttret för att ge en handfull franska kolonialadministratörer tillfälle att klä sig i frack), har den otacksamma uppgiften att tillhandahålla franskspråkig kultur utan att riktigt kunna gratisåka på några turnéer i närområdet; Hanoi är inte direkt något ställe som världsartister ändå passerar. I morgon, den 20 mars, är frankofonins dag vilket L'Espace firat hela månaden med film från hela den franskspråkiga världen. Höjdpunkten var nog gårkvällens konsert på Ungdomens teater (där vi tidigare sett svensk modern dans framförd av vietnamesiska dansare: Sverige håller sig väl framme i den här sortens kulturutbyten) med Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten. För en gångs skull hade stora världen kommit till Hanoi. Vi är som sagt rätt svältfödda på levande musik, efter ett blir det lätt så att alla som spelar på mer än en sträng känns som världsstjärnor, men Dobet Gnahoré både uppträdde och lät som en på riktigt. Det var en riktig Södra teatern-kväll, med samma sorts publik och samma sorts musik (hon har säkert uppträtt på Södran) och samma sorts lokal; en riktig gammaldags teater med sidologer och parkett. Det var fullt till bristningsgränsen, varenda fransman, belgare, schweizare, kanadensare, nord- och västafrikan under femtio som undervisar, studerar eller jobbar i Hanoi var där. Och åtminstone varannan i publiken var vietnames, vilket jag misstänker att arrangörerna var extremt nöjda med. Kulturinstitutens egentliga uppgift att sprida sina respektive länders/språks kulturer skyms ibland av att de fungerar som samlingspunkter och tröst för hemlängtande expats. Vi var en extremt tacksam publik, som stod upp i bänkarna sista halvtimmen och aldrig ville gå hem. Vi kände igen lärare från barnens skola, Véronique som importerar gourmetmat och föräldrarna till Jonatans klasskamrat Xuan. Efteråt stod vi kvar på gatan (Ngô Thì Nhâm, där Hanois finaste herrskräddare ligger) och sköt upp hemfärden, rätt nöjda med att i ytterligare ett par minuter vara en del av publiken som strömmade ut från teatern genomsyrade av samma musik, samma rytmer och samma generositet.
Skrivet till Dobet Gnahoré: Djekpa La You

1 kommentar:

Evas värld sa...

Jag minns Unga Teatern 1989. Den renoverades och vi var där. Hela golvet slipades med sandpapper för hand av vietnameser som satt på huk och arbetade och ledningen för teatern hade underbara planer på hur teater skulle spridas inte bara till barn och ungdom i Hanoi utan långt ut i landet via turnéer och med billiga biljettpriser. Det var tider det!