Tyger, tyger, tyger

Min frus garderob är full av plagg som hon aldrig kommer att använda. Själv har jag fler kostymer än det är sannolikt eller ens önskvärt att jag någonsin kommer att behöva. Vi har råd, vi har tid och det vore inte möjligt någon annanstans. Vietnam är ett låglöneland och ett hantverksland. (Precis som Hanoi i grunden är en medeltida stad, där gillen och skrån alltjämt sätter sin prägel på gatubilden och hantverket knuffar ut fotgängaren från trottoaren.) Det är svårt att inte lockas av det gammaldags i processen med knappnålar, tjock blyertspenna, måttband och sax. Kanske är det processen som lockar. I går var det hem till oss som sömmerskan kom och måttbandet åkte fram, tygprover visades upp (räcker det här till en hel klänning?) och mönster diskuterades. Det är lite julafton när sömmerskan kommer. Vi, som aldrig bjuder på kanelbullar, bjöd på kanelbullar. Hittar man inga chinos till tonåringen, syr man bara upp. För en gångs skull är det den egna kroppen och de egna behoven som är normen och inte en avvikelse, som i klädaffären. Många som kommer till Hoi An, skräddarstan, löper amok bland de många skrädderierna som syr upp i stort sett vad som helst från bröllopsfrack till amiralsuniform över en eller ett par nätter. I Hanoi tar det längre tid (vi hanoibor anser möjligen att tålamodet lönar sig) men Hanoi har något som inte Hoi An har, nämligen den väldiga tygmarknaden på Hue-gatan, inhyst i en traditionell saluhall som Östermalmshallarna eller Feskekörka. Tygmarknaden är fullständigt omöjlig att motstå. Högljudd, skräpig och inte särskilt fin i kanten. Expediterna sover på tygbalarna. Man får riva och slita bäst man kan - men om man orkar så kan man därinne i halvmörkret hitta de vackraste tyger man kan tänka sig, från alla epoker, i alla stilar, alla kvaliteter, färger och mönster. En besökande scenograf köpte så mycket att hon fick skicka hem med godsfrakt. Vietnam tillverkar också siden lokalt, grovt och hållbart och skimrande färgstarkt. Silkesmaskodling ingår som en del i många lanthushåll. Tygerna är möjligen det allra bästa med Vietnam. Huyen, sömmerskan som gör hembesök, som måttar och provar med munnen full av knappnålar, har gått tillskärarakademin och har precis startat en egen firma som säljer egendesignade klänningar på nätet: man kan klicka sig fram till det skräddarsydda. Kanske är det Huyen som är framtiden för Vietnam, i sin lågmälda men smarta förening av hantverkstradition och moderna kommunikationsmöjligheter. Jag hoppas åtminstone att hon är det. Konfektion i Vietnam handlar oftare om märkesjättar som hittat ett ännu billigare låglöneland än Thailand, Bangladesh och Kina. Det är ett effektivt sätt att hålla uppe BNP-ökningen som samtidigt tär fruktansvärt på alla möjliga resurser när framstressade gymnastikskor ska fraktas härs och tvärs över jordklotet. (Jag tänker också på en replik i nya Doctor Who, när en nutidstjej upprörs över en framtida rymdras som håller slavarbetare: "Och vem har tillverkat dina gymnastikskor då?") Huyen drömmer om att få bo som en svensk. Jag kan egentligen inte se något skäl till varför hon inte skulle få det.
Skrivet till Portico Quartet: Isla