Trångbodda tankar

Hemma igen. Under ett kort Stockholmsbesök är det framför allt en sak man slås av som Hanoibo: hur tomt det är. Man har plats. Man har armbågsutrymme. Man kan sitta ner på bussen. Trottoarerna är varken reserverade för gatuförsäljning eller parkeringsplats för tusentals mopeder. Utrymmet är också mentalt: tomheten och den relativa tystnaden i Stockholm medger plats för egna tankar på ett helt annat sätt än Hanoi. Vietnam har 87 miljoner invånare, tio gånger så många som Sverige, men bara halva arealen (landet är långt och smalt, kust och berg, och ser ut ungefär som ett spegelvänt Norge). Det betyder att 20 vietnameser åtminstone i statistiken trängs på samma utrymme som en svensk har till eget förfogande. Klart man står närmare varandra på bussen, och när man klämmer sig fram till utgången så tar man tag i varandra på ett sätt som svenskar aldrig skulle acceptera. Vietnameser är i regel trångbodda (även om förvånansvärt många lyckas avdela ett helt rum till sina förfäder, vilkas utrymmesbehov väl ändå måste anses i första hand metaforiskt) och lever också i hög grad under varandras granskande blickar. I denna mening lever det kommunistiska idealet kvar: vietnameserna bor i glashus. Från gatan kan man se rakt in i vardagsrum, kök och kanske till och med sovrum. Det har naturligtvis effekter på mentaliteten. Föreställningen "att vara ifred" verkar fullständigt främmande, åtminstone i det offentliga rummet. När jag rör mig i det offentliga rummet tillhör min uppmärksamhet alla och envar, och alla som har något att sälja eller förmedla har rätt att göra i stort sett vad som helst - skrika, vissla, rycka mig i armen - för att påkalla denna uppmärksamhet. Det ideal för existensen som jag närt sedan tonåren genom Baudelaires förmedling - poeten i stadsrummet, poeten som rör sig seende men osedd, en vandrande blick genom myllret, ett vittne - är med andra ord extra svårt att uppnå i Hanoi, där man måste visa upp en extremt människofientlig fasad för att inte hela tiden bli avbruten i sina tankar. På lunchen idag räknade vi till sju skoputsare, tre zippotändarförsäljare och två försäljare av rent krimskrams som föll oss i talet. Hanoi är också en relativt platt stad. Utomhus finns inga utsiktspunkter: då måste man ta sig in i någon byggnad och upp på en takservering först. Två strategier finns alltså för den som vill tänka utomhus: takservering eller extremt tidiga morgnar.

Skrivet till Mayer Hawthorne: A Strange Arrangement