Svenska män dricker kaffe

Ser vi inte trevliga ut? Den svenske mannen är en exportvara som min fru prackat på världen i femton år. Alltså inte den svenske mannen som fysisk företeelse utan som föreställning: den svenska mansrollen, alltså. Vi talar om pappaledighet. Har man varit pappaledig och känner min fru löper man hög risk att bli använd i demonstrationssyfte i ett eller annat projekt som handlar om ukrainska mansgrupper, rysk pappaledighet eller jämställdhet i Vietnam. David intervjuades i rysk teve. Ola behandlades som stjärna i direktsändning i Rysslands mest sedda talkshow. Själv har jag djupt generad pratat i vitrysk radio. Och nu var det alltså dags igen. Inför den 8 mars plockades kanelbullarna fram, vietnamesiska media hämtades in och de pappalediga och/eller medföljande jämställda svenska männen tog på sig rena skjortor. Dags att bli exportvara, dags att spela teater. Jag är stolt över rollen som pappaledig medföljande svensk man, men samtidigt skäms jag över att iklä mig rollen som missionär för en livsstil, representant för en moralisk överlägsenhet fast det kanske handlar lika mycket om ekonomisk överlägsenhet. Jag är en såpass typisk svensk man att jag känner att jag inte borde träda fram som representant, inte förhäva mig själv, inte ta plats: jag låter bli att göra väsen av mig på ett högljutt och för omgivningen påfrestande sätt. Ibland önskar jag att jag var amerikan. Amerikaner gör väsen av sig själva om de tycker att de gjort något bra. Amerikaner bestämmer sig för att de har världens bästa livsstil och att resten av världen så långt möjligt måste inkluderas i den. Svenskar gör i regel samma bedömning, men utan att stå för det. Vi lindar helst några extra varv av förbehåll, självironi och kulturrelativism kring vår självbelåtenhet: den är lika missionerande men betydligt mindre lättgenomskådad och svårhanterad för omvärlden. Det gör oss också självupptagna vilket oftast är kontraproduktivt. För min frus insäljning av svensk pappaledighet handlar ju inte om svenska män och kvinnor utan om vietnamesiska.
Regionalt sett är Vietnam förhållandevis jämställt. Det är en skrämmande tanke. Vietnamesiska kvinnor är underrepresenterade politiskt, de tjänar mindre än männen och de jobbar mer. Nästan allt hushållsarbete utförs av kvinnor. Vietnamesiska kvinnor bär. Kvinnor släpade kanonerna uppför höjderna kring Dien Bien Phu så general Giap kunde vinna slaget. Kvinnor släpade vapen och ammunition längs Ho Chi Minh-leden genom Laos och Kambodja in i Sydvietnam så Nordvietnam kunde vinna kriget. De släpar ris, de släpar ved, de släpar höns och grisar, de släpar stolar och bord till sina gatukök.
1997 skrev jag en dikt där jag försökte, inte reda ut men snarare låna språklig energi av mitt komplicerade förhållande till den svenska mansrollen. Den var så dubbelironisk och slog så komplicerade knutar på sig själv att ironierna tog ut varandra. Den går utmärkt väl att läsa idag som en serie ganska raka utsagor, en serie påståendemässiga spikar som det fortfarande går att koka rätt mycket soppa på: "Svenska män är, statistiskt sett, världens bästa föräldrar". Det är ju sant. Och trevliga ser vi ut i våra rottingfåtöljer. Kipling, som jag tänker på minst en gång om dagen sedan jag flyttade hit, var nog aldrig pappaledig. Barndomen i litteraturen, barndomen som ett eget förtrollat rike oåtkomligt för vuxna, är i hög grad en skapelse av män - Kipling, Barrie, Milne, Carroll, Lewis - som antingen inte hade några egna barn eller försummade dem de hade: män som idealiserade barndomen för att kompensera sin uteblivna kontakt med den. "Svenska män blandar aldrig färger i tvättmaskinen". Jag blandar aldrig färger i tvättmaskinen. Påtår, nån?
Bridge Into The New Age - Funky Afro-Centric Spiritual Sounds From Jazz's Forgotten Decade