torsdag 25 mars 2010

Ingen konsumentombudsman?

Frågar man vad vi saknar mest hemifrån av materiella ting svarar barnen alltid: svenskt godis, Elsa mumlar förmodligen något om svenska tidningar och själv säger jag: apoteket. Jag skulle kunna tillägga: svenska tändstickor med Nermans solpojke och svenska stearinljus. Jag skulle definitivt kunna tillägga: svensk el. Men det handlar om samma sak. Det jag saknar är förutsägbarhet. Jag tycker om föremål som beter sig förutsägbart och ger manöverutrymme åt mig. När tingen blir oförutsägbara, när brinntid kan vara sju minuter lika gärna som sju timmar, när läslampan ger mig en smäll i stället för att lysa snällt som den ska, är det jag som tvingas bli tråkig och förutsägbar i stället. Och för mig är apoteket representanten framför andra för god svensk förutsägbarhet, jag fyller badrumsskåpet med apotekets smärtstillande och febernedsättande för åratal framåt: i piratkopiornas fosterland Vietnam är det inte helt riskfritt att köpa den sortens produkter på gatan. Det finns ingen konsumentombudsman, ingen S-märkning, ingen standardisering. Det är naturligtvis den värld vi frivilligt lämnat bakom oss, delvis med en suck av lättnad - men med en välfylld apotekspåse i badrummet är det lättare för mig att blunda och släppa taget.
Skälet till att jag tänker på apoteket är att jag försöker att förstå amerikanerna, som nog representerar kulturkrock nr 3 för oss (nr 1: Sydostasien, nr 2: svenskt radhusliv). Våra barn tar skolbuss varje morgon, precis som i Snobben, jättecharmigt. Men Charlie Brown och hans kompisar går i lågstadiet och kan reducera vuxenvärlden till ett enda brus, det kan man inte som förälder, då tvingas man att möta vissa amerikanska traditioner och värderingar. Det kan handla om att de tar för givet att en förälder ständigt finns tillhands för att hjälpa till, baka eller följa med på utflykter. Det kan handla om deras sätt att sätta likhetstecken mellan socialt engagemang och ren välgörenhet, som jag kan finna rent ut sagt provocerande. Men det handlar oftast om deras mentala apotekspåsar, deras behov av säkerhet. Inför en enkel skolutflykt måste vi skriva på en hel hög med friskrivningspapper som om det var till Bagdad eller Kabul de skulle. Förmodligen har det att göra med det amerikanska försäkringssystemet och den utbredda ovanan att göra upp saker i domstol. Men det får konsekvensen att skolan bygger osynliga murar mellan sig och världen, och helt plötsligt har barnen eller vi råkat gå över dem utan att inse det själva: då kan man höra en ton av hysteri som jag har svårt att hantera. Amerikaner kräver en nivå av säkerhet (för amerikanska medborgare) som världen inte tillhandahåller av egen kraft, den måste tillföras. Det är inte utan att jag förstår att den inställningen som provocerar så många runtom i världen. Å andra sidan ska sägas att alla amerikaner på amerikanska ambassaden talar vietnamesiska (precis som den stillsamme amerikanen i Graham Greenes roman, och ibland kanske av samma skäl...), ett halvårs intensivstudier är obligatoriska innan de får resa ut. Och den absolut hårdföraste familjen här på campen, den som är mest lokalt integrerad och dagligen äter sin frukost på hörnet som vilken hanoifamilj som helst, är en amerikansk frikyrkofamilj. De klagar aldrig över att stearinljusen brinner snett.
Skrivet till Isobel Campbell & Mark Lanegan: Sunday at Devil Dirt

1 kommentar:

Evas värld sa...

På tal om boktipset om Igelkotten: Jo! Den blev en megasuccé härhemma, livligt omtalad på många bloggar, läst och älskad av väldigt många, bland annat mig, stor framgång för det lilla roliga förlaget Sekwa som ger ut fransk litteratur.(Sekwa= c´est quoi? men du känner säkert till dem)