29 dödliga bloggar

Nu har åtalet kommit mot Pham Minh Hoang, matematikprofessorn som jag berättade om igår. Brottet han anses skyldig till - bevisbördan utgörs i huvudsak av 29 blogginlägg i varierande ämnen - rubriceras på följande sätt: sammansvärjning i syfte att störta regeringen. Det är ett brott som är belagt med dödsstraff. Hoang anklagas dessutom för att vara medlem av "terroristorganisationen" Viet Tan - landets enda oppositionsparti, som drivs från USA av exilvietnameser. Samtidigt är det fyrverkeri och lasershow nere vid Hoan Kiem varje kväll, och tusenårsjubileet inleds med en vecka revolutionsfilmer enligt känt mönster: revolutionsromantik åt folket, limousiner åt ledarna. Jag försöker räkna ut med hur mycket 29 blogginlägg ska multipliceras för att bli lika med dödsstraff, men det är långt över min matematiska förmåga. Ingen Field Medal åt mig, men förhoppningsvis inget åtal heller.

Två matematiker

Jag och Jonatan tillbringar några kvällar med hans matte, det är prov på gång. Jag får anstränga mig så det värker i huvudet för att själv förstå åttans matte på UNIS - det är negativa tal och fraktioner och sen ska de divideras och multipliceras och jag känner att jag hamnar i allt kargare utmarker av min förmåga att tänka abstrakt. Som en ren ironi är tidningarna fulla med bilder av en leende vietnames - Ngo Bau Chau, som just fått the Field Medal, som bara delas ut en gång vart fjärde år och brukar kallas Nobelpriset i matematik. (Det är den som Stellan Skarsgårds odrägligt självbelåtne matematikprofessor fått i den underbara filmen Good Will Hunting.) Chau är tio år yngre än jag. På en bild skakar han hand med presidenten, på en annan med partiordförande Manh. Ngo Bau Chau har fått Field Medal för sin förmåga att tänka fritt och utanför ramarna. Tänk vad långt man kan komma om man bara får kläm på det där med negativa tal. Jag och Jonatan räknar på. Ibland är det jag som hittar lösningen, men allt oftare är det han. Stellan Skarsgårds rollfigur är den minst sympatiska i Good Will Hunting. Men Matt Damons rollfigur är minst lika bra på matte. Genom Reportrar utan gränser får jag kännedom om en annan vietnamesisk matematiker, Pham Minh Hoang, professor vid teknologiska institutet i Ho Chi Minh City, som blivit arresterad den 13 augusti och inte hörts ifrån sedan dess. Han är en av Vietnams sk cyber-dissidenter, det vill säga han bloggar (under pseudonymen Pham Kien Quoc) om saker som engagerar honom, till exempel Vietnams relationer till Kina. Liksom general Giap tycker matematikprofessorn att det verkar tokigt att låta kinesiska gruvföretag ta hand om den ekologiskt och socialt känsliga bauxitdriften i Centrala Högländerna. Men den här matematikprofessorn får ingen medalj för sin förmåga att tänka fritt och utanför ramarna. Sedan den 13 augusti har han inte ens setts till. Hans fru, Le Thi Kieu Oanh, ber myndigheterna att åtminstone få träffa honom och se att han mår bra. Räkna lagom bra, tänker jag när Jonatan spränger en ny förståelsevall inom de negativa talens besynnerliga fält. Räkna lagom bra.

Alltid jubileum

Det är alltid jubileum i Hanoi, alltid något som ska firas. Denna energifattiga stad, som slår av hushållens elförsörjning minst en gång om dagen, försummar samtidigt aldrig ett tillfälle att illuminera sig själv på ett sätt som får Times Square på nyårsafton att likna Kiruna under mörkläggning. Stan har inte råd att lösa sina mest elementära uppgifter - att förse sina invånare med ett gatunät, fungerande el, vatten, avlopp - vi talar inte ens om kommunala transporter, skola eller sjukvård - den har inte ens råd att skicka ut parkeringsvakter, och då är det illa - men den har råd att fira sig själv. För nu är det själva staden Hanoi som fyller 1000 år, hur man nu vet det. Enorma potemkinkulisser dyker upp överallt. I träden hänger vattenfall av neon och i sjöarna växer träd av neon. I början tyckte jag det var roligt med alla glada skyltar, det kändes som om det var julafton året runt (stadens nyårshälsningar tas heller inte ner förrän det är dags att sätta upp nya), men nu börjar jag tycka att det känns lite väl mycket bananrepublik med allt som blinkar och lyser. Det här är ett land som med stor möda kravlat sig över fattigdomsgränsen, har de inte bättre saker att lägga sina pengar på än dessa gigantiska blomsterarrangemang? Det mest stötande läste jag om häromdagen. Hanoi har ett fantastiskt vackert operahus från 1911, byggt av fransmännen som en liten kopia av Garnieroperan i Paris, ett vackert minnesmärke över den franska kolonialismens mer fantastiska försök att exportera sin egen kultur. Det är Fitzcarraldo fast på riktigt. Första gången jag såg byggnaden brast jag i skratt - nu har jag lärt mig att tycka om den, och har varit på många minnesvärda kvällar. Men jag har aldrig sett någon opera där - Hanoi har inga sådana resurser, anstränger man sig kan man få till en romansafton eller i allra bästa fall en konsertversion av något körverk. Ibland en balett, men opera - nej. Hanoi har alltså redan ett operahus som står oanvänt, eller åtminstone inte används som operahus. Ändå har man bestämt sig för att bygga ett nytt. I denna trångbodda stad, där varenda kvadratmeter är dyrbar, har man anslagit ett jätteområde borta i West Lake, det mest attraktiva bostadsområdet, för att bygga ett nytt tjusigt operahus - en italiensk arkitekt har just vunnit tävlingen med sitt förslag som "liknar segel" och byggnationen ska komma igång i oktober, under själva tusenårsjubileet. Jag antar att madame Castafiore, operadivan som bananrepublikgeneralen Alcazar i Tintinalbumen, kommer att sjunga på invigningen.

Brontës mask och min

När Maria Brontë dog lämnades pastor Patrick Brontë ensam i den dragiga prästgården med sex små barn. Uppenbarligen hade pastor Brontë vissa elementära insikter i barnpsykologi och förstod att hans auktoritet stod i vägen för barnens förtroende. För att han skulle lära känna dem bättre, och för att de skulle kunna tala fritt inför fadern och ge uttryck för sina egentliga känslor, tog han fram en mask som den som talade fick gömma sig bakom. Då fick han veta vad den sexårige Branwell - barnaskarans ende pojke - egentligen tänkte om skillnaden mellan män och kvinnor, eller hur Emily tyckte att Branwell skulle behandlas när han var dum: "piska honom", löd rådet från den blivande författaren till Svindlande höjder, fem år vid tillfället. Inte undra på att systrarna Brontë senare i livet valde att dölja sig bakom pseudonymer när de debuterade - de hade tidigt lärt sig att berusas av den frihet som anonymiteten skänker.
Just den här anekdoten finns inte med i min bok Mask. Litteraturen som gömställe, även om systrarna Brontë naturligtvis förekommer i den. Annars sammanfattar den bokens tema ganska väl: hur litteraturen erbjuder oss en möjlighet att bli tydligare och öppenhjärtigare än annars, just genom att samtidigt tillåta oss att gömma oss, klä ut oss - genom att klä ut oss till andra kan vi bli oss själva.
Jag hade egentligen lovat mig själv att inte ägna Mask en massa utrymme på den här sajten, själva möjligheten att få tag i boken tyckte jag fick räcka. Men nu är det allvar. Mask är en så pass stor satsning både från mig och min förläggare Anders på Pequod Press att den bara inte får sjunka allt djupare i höstbokfloden för att till sist drunkna helt och flyta upp någon gång längre fram, på någon lagerrensning, solblekt och oigenkännlig. Särskilt inte med tanken på det mottagande som den faktiskt fick. Jag har två dagsaktuella ursäkter, men först en knippe citat:
"Det hela är mycket intressant och kittlande." "Som litterär lekledare är han i alla händelser suverän." (SvD)
"Leandoer skriver enkelt och snabbfotat med ett ordentligt svängrum mellan referenserna. Förmågan att fånga ett författarskap med en träffsäker generalisering är uppfriskande" (DN)
"... den vassaste skribenten i den yngre generationen." "Till alla övriga förtjänster är Leandoers bok en utomordentlig handledning i konsten att umgås med litteratur. Tugg- och tankemotstånd av det här slaget behövs det mycket av i dagens kulturliv." (UNT)
"Leandoer gör fina iakttagelser och drastiska summeringar." "Mask genomsyras av en stor och smittande kärlek till litteraturen, som här och var koncentreras i trevliga manifestliknande utbrott." (GP)
".... denna lärda, levande och djupt sympatiska samling." (Ystads Allehanda)
Och mina två förevändningar: dels kan ni som besöker Bokmässan i Göteborg - det är några stycken, misstänker jag - köpa Mask till mässpris i Pequods monter B07:19, dels kan ni som inte är i Göteborg se ett inslag om min bok i torsdagens sändning av Babel, SVT2 kl. 20.00
Nu lovar jag att inte göra mer reklam, hur desperat jag än blir. Hädanefter blir det bara Hanoi.
Men barnen Brontës mask då? Den dyker nog upp i nästa essäbok.

Hanoi Cinémathèque, del 2

Gerry Herman, som driver Hanoi Cinémathèque, är egentligen dokumentärfilmare och filmproducent. När han startade cinemateket, hade han en särskild målgrupp i sikte: Vietnams filmskoleelever. Hans avsikt var inte alls att göra en värmestuga för Hanois utlänningar. Han ville ge de inhemska blivande regissörerna och producenterna en chans att tillägna sig filmhistorien, genom att ställa sin egen samling till förfogande. Gerry har inte gett upp hoppet, därför erbjuds alltid simultantolkning till vietnamesiska. Men sanningen är att filmstudenterna inte kommer till Cinemateket, enligt Gerry struntar de fullständigt i historien, de är bara intresserade av dagens blockbusters. Gerry fortsätter slåss för den goda filmen. Särskilt brinner han för den inhemska dokumentärfilmen. Nästan varje gång jag hälsar på honom, kommer någon vietnamesisk dokumentärfilmare in och lånar en eller annan box med klassisk dokumentärfilm för inspiration. Här visas också ofta deras filmer först av allt, ofta kan det vara enda stället vid sidan om filmfestivaler där man kan se smalare inhemsk film. Cinemateket är en fristad för alla.
Historien om byggnaden är lika fascinerande som de filmer som visas i den. Under kolonialtiden låg här magasinslokalerna till ett franskt varuhus i samma kvarter (där nu det postsovjetiska köpcentret Trang Tien Plaza säljer mediokra produkter i en anda av halvhjärtad konsumism). Efter självständighetsförklaringen var lokalerna säte för det nya landets kulturministerium. När detta flyttade, behöll man lokalerna och gjorde gästhem för besökande kulturarbetare - här har alltså bott mongoliska strupsångare, kazakiska danstrupper och nordkoreanska dockspelare, kan man föreställa sig. Så småningom öppnade en driftig madam med goda kontakter vad som åtminstone på ytan var ett massageinstitut, och gästrummen fick ett nytt användingsområde. Gerry, som letat länge efter en passande lokal för sin filmklubb, erbjöds att hyra lokalerna under en av de regelbundet återkommande moraliska uppryckningskampanjerna, då tjänstemän i panik sa upp sin lukrativa hyresgäst. Gerry skrev på kontraktet och började betala hyra. Problemet var att madamen inte ville lämna platsen godvilligt, utan fortsatte verksamheten som vanligt. Man stängde av elen - inga problem, det gick att tjuvkoppla från gatan. Man stängde av vattnet - inga problem, hon hade goda kontakter, det kom leveranser. Hon tittade i sin adressbok över kunder och ringde ett par samtal. Problemet var att ingen riktigt visste vilket departement som egentligen ägde marken - var det verkligen kulturdepartementet, eller möjligen polisen, inrikesministeriet? Intressekonflikten slutade med att madamen erbjöds lika fina lokaler någon annanstans, både elen och vattnet kom tillbaka och Gerry kunde flytta in. Nu finns det affärsintressen som vill bygga ännu ett modernt köpcentrum och lagt ett bud på hela kvarteret (där, som jag berättade igår, 200 familjer bor). För tillfället händer ingenting, eftersom man inte kan komma överens om vilka det egentligen är som har rätt att skriva på det kontraktet. Men det gäller nog att passa på: den här sortens oaser har naturligtvis inte en chans i längden mot de ekonomiska intressen som sakta men säkert håller på att göra ett vackert men ohygieniskt och överbefolkat minnesmärke från kolonialtiden till ett anonymt sydostasiatiskt köpcentrum av höghusmodell.

Hanoi Cinémathèque

Adressen till Hanoi Cinémathèque är för evigt inristad i min hjärna: 22 B, Hai Ba Trung. Från gatan finns ingen antydan om att kvarteret rymmer ett paradis för filmälskare och en oas för alla som behöver fly Hanoi i ett par timmar. På gatan utanför säljs tofusoppa, och ingången leder till vad som ser ut att vara en serie mörka bakgårdar, fulla med mopeder, tvätt och diskvatten - inte en skymt av någon biograf. Första gången var jag lite skakig när jag letade mig in bland folks vardagsrum, toaletter och kök - det bor 200 familjer kring den här bakgården, får jag senare veta - jag måste ju ha kommit fel? Men det har jag inte: plötsligt kommer jag ut på en innergård, dominerad av ett jättelikt träd. På väggarna sitter gamla filmaffischer, Fellini, Mandomsprovet, Gudfadern, och i ena hörnet finns en bar, i andra en biljettlucka. I trädet glittrar kulörta lyktor och på innergården finns små kafébord. Jag är framme. Sedan dess har Cinemateket gått in och medlat varje gång Hanoi och jag varit trötta på varann. Två vintrar har räddats av vetskapen att det finns ett ställe på femton minuters avstånd där man kan sitta i vacker miljö, äta souvlaki- eller hoummostallrik, dricka ett glas vin och se en kvalitetsfilm i en liten men utsökt biosalong. Hit har vi tagit alla våra besökare. På Cinematekets julfest har vi skrattat åt Bad Santa och druckit glögg (Cinematekets ägare Gerry Herman har ett förflutet på Ikea). Här har jag fyllt i luckor i allmänbildningen som Slaget om Alger och Rififi, här har mina barn trollbundits av klassiker som Trollkarlen från Oz (Miriam) och Trasdockan (Jonatan), här har jag sett de nya independentfilmerna, här har jag lärt mig det lilla jag vet om ny vietnamesisk film. Cinemateket har med åren blivit som ett andra hem i Hanoi, och vi försummar inget tillfälle att göra reklam för stället: dess överlevnad hänger varje år på en skör ekonomisk tråd, vi befinner oss ändå i piratkopieringens Schlaraffenland. Självklart var det Cinemateket vi vände oss till när svenska ambassaden firade 40-årsjubileum förra året (räkna bakåt så förstår ni att det gissningsvis var ganska dramatiskt här då: Nixon bombade fortfarande Hanoi när ambassadtjänstemännen ställde sina pärmar på plats) och ville göra en svensk filmvecka. Vi döpte veckan till Defending Difference för att slå två flugor i en smäll - svenska värderingar, svenska filmer - och försökte göra ett urval som ställde Sverige i bräschen för mänskliga rättigheter. Vi inledde med Svarta nejlikan, filmen om Sveriges ambassadör i Chile under kuppen. Mitt i gick elen i hela kvarteret, och medan barpersonalen tände värmeljus stod jag i mörkret och lyssnade på den samlade internationella diplomatiska kårens sakkunniga uttalanden om filmens trovärdighet. Det bästa under svenska filmveckan var ändå när vi visade Fucking Åmål för en publik där ledarna för landets HBT-organisationer fanns: deras starka känslor efter filmen tror jag skulle göra Lukas Moodysson stolt.

Måndans

Det är månfestival i Vietnam, den inträffar när fullmånen sägs vara som störst under året (jag antar att det är den vietnamesiska motsvarigheten till kräftmåne) och är en högtid som framför allt är till för barnen. Folksagan berättar om pojken som hamnar på månen för att hans fru vattnade hans magiska träd med smutsigt vatten, så det flög upp på månen och han klamrade sig fast vid rötterna och följde med: en gång om året så firar man honom för att han inte ska känna sig övergiven däruppe, och så får han månkaka. Hela veckan har drakdansarnas trummor hörts, de tränar i skuggan av de stora träden längs avenyn. Över hela Hanoi dyker tillfälliga månkakeaffärer upp, där de mäktiga kakorna med gröna bönor eller ankäggulor säljs i rödgyllene presentförpackning. En gata i de gamla kinesiska köpmannakvarteren fylls med månlyktor och leksaker till barnen. Flera vietnamesiska bekanta ringer och säger att de vill hälsa på oss, helst nio på söndagmorgonen, de har med sig månkakor eller presenter "till barnen" - jag antar att det är som julkort eller påskägg i Sverige. Jag inser att vi måste ha något till deras barn i gengäld, och gör en rusch till Dan's Shop i kvällsmörkret. Längs hela gatan hörs skratt och trummor; flera firmor har dukat med långbord och har fest för de anställdas familjer. Drakdansarna uppträder överallt, från var och varannan minibuss sticker ett gigantiskt drakhuvud i papier maché upp. Barnens skola tar landets sedvänjor seriöst. Miriams årskurs har ansvar för månfestivalfirandet och ordnar ett timslångt uppträdande i skolans aula för hela lågstadiet. De berättar sagan om pojken i månen, dansar lyktdans och drakdans. Alla svenska tjejer har köpt den vietnamesiska nationaldräkten, ao dai, enkom för detta tillfälle (UNIS är, som sagt, mycket noga med att respektera värdlandets sedvänjor) och är nu mycket ivriga att få visa upp sig. Som svensk född 1962 tillhör jag antagligen den mest informella och traditionsfientliga generationen genom historien - mina jämnåriga vänner höjde ögonbrynen inför såväl barndop som giftermål, är man bara några år yngre så har man återupptagit allt sådant - så jag har i vissa lägen en generationsmässigt betingad förhandsskepsis till traditioner och folklore. Men inte ens en sextiotvåa kan ha något emot måndans.

Ho utan uniform

Förra veckan cyklade jag, Tomas och Erik hem från bio genom den mest kompakta trängsel vi någonsin mött. Klockan var runt nio på kvällen och gatorna var fulla av cyklar och mopeder, trampa vid trampa, från vägg till vägg. Det gick helt enkelt inte att komma fram, men till skillnad från den vanliga trafikträngseln så var stämningen glad och vänlig, närmast upprymd. Det var den 2 september, den vietnamesiska nationaldagen, och man hade varit och tittat på fyrverkeriet vid Hoan Kiem. Samma dag hade hundratusentals vietnameser (och 40 utlänningar, enligt Vietnam News) defilerat förbi Ho Chi Minhs balsamerade kropp på mausoleet. Går det att ses som en exakt motsvarighet till masshyllningarna av Mao eller Stalin, bägge personligen skyldiga till miljoner människors våldsamma död. Häromdagen kallade en Fredrik Segerfeldt i en artikel på Newsmill Ho Chi Minh för "massmördare"; uniformerad massmördare och kommunist, till och med. (Just uniformerad är ett ovanligt illapassande epitet på den notoriskt informellt klädde Ho Chi Minh, men det är möjligt att artikelförfattaren misstagit den kinesiska kragen för en uniformskrage.) Det fick ett par av oss svenska hanoibor att börja fundera. Under hans långa underjordiska existens som nationalistisk frihetskämpe mördades visserligen en och annan, men inget av dessa mord brukar Ho Chi Minh göras ansvarig för. Exakt vilka massmord skulle han gjort sig skyldig till? Inte kan det väl ändå vara befrielsekriget mot fransmännen som Segerfeldt menar? Och visst var kollektiviseringen av jordbruket på 50-talet en katastrof, som kostade kanske 40 000 människoliv, men den som insåg detta och drog i bromsen var faktiskt just Ho Chi Minh personligen. Det är odiskutabelt att det var Nordvietnam som, genom att låta gerillakriget i Sydvietnam trappas upp med hjälp av mer reguljära trupper, inledde det vi i dagligt tal kallar Vietnamkriget, och som här kallas det amerikanska kriget, och vad vi än kallar det kostade miljontals människoliv. Men det är lika odiskutabelt att Ho Chi Minh i det längsta motsatte sig denna upptrappning och föredrog att verka för Vietnams återförening med diplomatiska medel: i standardbiografin över Ho Chi Minh, skriven av William J. Duiker (amerikansk historiker, internationell auktoritet på Sydostasien och i sin ungdom stationerad på amerikanska ambassaden i Saigon) kan man följa hur Ho Chi Minh konsekvent körs över av den övriga partiledningen, främst Le Duan, och till och med hånas för sin fredliga hållning. Och de massmord som man brukar tala om under Vietnamkriget begicks väl snarare av andra sidan, till exempel julbombningarna av Hanoi eller massakern vid Song My? Man kan nog kalla uppgörelserna efter kriget, när de nordvietnamesiska segrarna satte sina förlorande bröder i söder i sk "rehabiliteringsläger", där oräkneliga omkom under vidriga omständigheter, för massmord - men då var Ho Chi Minh redan död sedan flera år (kriget tog slut 1975, Ho Chi Minh dog 1969). Och vad är det egentligen vietnameserna firar den 2 september? Jo, det är landets självständighetsdeklaration, som utfärdades av Ho Chi Minh, på en provisoriskt uppbyggd plattform på Ba Dinh-platsen i dåvarande västra utkanten av Hanoi den 2 september 1945, sedan japanerna kapitulerat och Viet Minh, den nationella befrielsearmén, tagit huvudstaden i besittning. Vad säger han då? Jo, han börjar med att citera den amerikanska självständighetsförklaringen. Sedan citerar han deklarationen om mänskliga rättigheter. Varför gjorde han det? Delvis som en utsträckt hand till amerikanerna, i vilka Ho Chi Minh ville se en tänkbar bundsförvant. Delvis för att det var vad han trodde på. Det som drog honom till Lenins teorier var dennes skrifter om antikolonialism och små nationers rätt till självständighet. Ho Chi Minh försökte hela tiden hålla dialogen öppen med amerikanerna. Att de, som en gång själva befriat sig från kolonialväldet, valde att ställa sig solidariska med fransmännen var en stor besvikelse för honom, och tvingade honom att välja andra bundsförvanter. Kommunist? Kanske av övertygelse, kanske av nödtvång. Framför allt pragmatiker. Uniformerad? Absolut inte. Poet och realpolitiker, en upptågsmakare som gillade att klä ut sig, en idrottsman som spelade volleyboll med sina livvakter i djungellägret medan tigrarna strök runt i närheten. Massmördare? Vietnamkrigen hade definitivt varit en ännu solkigare historia utan honom. Kanske han inte bara klappade små barn. Men att jämföra honom med 1900-talets riktiga monster, en Mao eller en Stalin, det är att göra den politiska debatten i Sverige dummare och mer okunnig än den behöver vara.

Duras var (inte) här

På Chagallmuséet i hans födelsestad Vitebsk finns egentligen ingenting av konstnären själv - han förbjöd uttryckligen att hans konst skulle visas i hemlandet, och den första Chagallutställningen i Vitryssland ägde rum 1997, med familjens godkännande. På Chagallmuséet i Vitebsk finns amatörmässiga kopior av hans mest kända verk, foton från det gamla Vitebsk, skolböcker och andra allmänna tidsminnen. Ingen blir profet i sitt eget hemland, heter det, men det är ju helt fel: problemet är snarare att man blir det för sent, när inget längre finns bevarat. Därför berättar dessa muséer en helt annan historia än den de vill berätta, en historia om vanvård och nonchalans. Nyligen invigdes ett minnesmärke över den absolut mest berömda författare som fötts i Vietnam, nämligen Marguerite Duras, som ju bodde i nuvarande Vietnam och Kambodja fram till 1932. Det är den lilla staden Sadec i Mekongdeltat som bestämt sig för att hylla sitt förflutna. I Sadec var Marguerites mamma rektor för en flickskola, det var där man hamnade efter de katastrofala odlingsförsöken i Kambodja, och mammans försök att bygga en fördämning mot Stilla havet. Det är i Sadec familjen bor under den period som skildras i romanen Älskaren. Men ironiskt nog är det inget hus som Marguerite själv bott i som blivit utnämnt till nationellt kulturminnesmärke, utan ett hus dit hon definitivt inte fick tillträde, nämligen den rike kinesiske älskarens föräldrahem. Familjernas förakt var ömsesidigt, hennes familj ville nog ha hans pengar men hans familj ville inte ha en fattig fransyska till något pris. Inne i själva huset kan man beskåda foton från den filmatisering av Älskaren som Duras själv inte var inblandad i, och inte heller särskilt nöjd med. I just detta hus gifte sig sedan älskaren med en av familjen godkänd gemål. Denna gemål finns på bild, liksom parets barn - efter faderns bortgång i början på 70-talet flyttade de till Frankrike och USA, som så många andra sydvietnameser vid denna tid. Så småningom kom byggnaden att användas som polisstation, tills den slutligen blev kulturminnesmärke. Ett museum, kan man säga, över icke-Duras, över platser hon inte besökt och processer hon uteslutits från - och kanske just därigenom ett museum som hon kunde ha godkänt.