Måndans

Det är månfestival i Vietnam, den inträffar när fullmånen sägs vara som störst under året (jag antar att det är den vietnamesiska motsvarigheten till kräftmåne) och är en högtid som framför allt är till för barnen. Folksagan berättar om pojken som hamnar på månen för att hans fru vattnade hans magiska träd med smutsigt vatten, så det flög upp på månen och han klamrade sig fast vid rötterna och följde med: en gång om året så firar man honom för att han inte ska känna sig övergiven däruppe, och så får han månkaka. Hela veckan har drakdansarnas trummor hörts, de tränar i skuggan av de stora träden längs avenyn. Över hela Hanoi dyker tillfälliga månkakeaffärer upp, där de mäktiga kakorna med gröna bönor eller ankäggulor säljs i rödgyllene presentförpackning. En gata i de gamla kinesiska köpmannakvarteren fylls med månlyktor och leksaker till barnen. Flera vietnamesiska bekanta ringer och säger att de vill hälsa på oss, helst nio på söndagmorgonen, de har med sig månkakor eller presenter "till barnen" - jag antar att det är som julkort eller påskägg i Sverige. Jag inser att vi måste ha något till deras barn i gengäld, och gör en rusch till Dan's Shop i kvällsmörkret. Längs hela gatan hörs skratt och trummor; flera firmor har dukat med långbord och har fest för de anställdas familjer. Drakdansarna uppträder överallt, från var och varannan minibuss sticker ett gigantiskt drakhuvud i papier maché upp. Barnens skola tar landets sedvänjor seriöst. Miriams årskurs har ansvar för månfestivalfirandet och ordnar ett timslångt uppträdande i skolans aula för hela lågstadiet. De berättar sagan om pojken i månen, dansar lyktdans och drakdans. Alla svenska tjejer har köpt den vietnamesiska nationaldräkten, ao dai, enkom för detta tillfälle (UNIS är, som sagt, mycket noga med att respektera värdlandets sedvänjor) och är nu mycket ivriga att få visa upp sig. Som svensk född 1962 tillhör jag antagligen den mest informella och traditionsfientliga generationen genom historien - mina jämnåriga vänner höjde ögonbrynen inför såväl barndop som giftermål, är man bara några år yngre så har man återupptagit allt sådant - så jag har i vissa lägen en generationsmässigt betingad förhandsskepsis till traditioner och folklore. Men inte ens en sextiotvåa kan ha något emot måndans.