Adressen till Hanoi Cinémathèque är för evigt inristad i min hjärna: 22 B, Hai Ba Trung. Från gatan finns ingen antydan om att kvarteret rymmer ett paradis för filmälskare och en oas för alla som behöver fly Hanoi i ett par timmar. På gatan utanför säljs tofusoppa, och ingången leder till vad som ser ut att vara en serie mörka bakgårdar, fulla med mopeder, tvätt och diskvatten - inte en skymt av någon biograf. Första gången var jag lite skakig när jag letade mig in bland folks vardagsrum, toaletter och kök - det bor 200 familjer kring den här bakgården, får jag senare veta - jag måste ju ha kommit fel? Men det har jag inte: plötsligt kommer jag ut på en innergård, dominerad av ett jättelikt träd. På väggarna sitter gamla filmaffischer, Fellini, Mandomsprovet, Gudfadern, och i ena hörnet finns en bar, i andra en biljettlucka. I trädet glittrar kulörta lyktor och på innergården finns små kafébord. Jag är framme. Sedan dess har Cinemateket gått in och medlat varje gång Hanoi och jag varit trötta på varann. Två vintrar har räddats av vetskapen att det finns ett ställe på femton minuters avstånd där man kan sitta i vacker miljö, äta souvlaki- eller hoummostallrik, dricka ett glas vin och se en kvalitetsfilm i en liten men utsökt biosalong. Hit har vi tagit alla våra besökare. På Cinematekets julfest har vi skrattat åt Bad Santa och druckit glögg (Cinematekets ägare Gerry Herman har ett förflutet på Ikea). Här har jag fyllt i luckor i allmänbildningen som Slaget om Alger och Rififi, här har mina barn trollbundits av klassiker som Trollkarlen från Oz (Miriam) och Trasdockan (Jonatan), här har jag sett de nya independentfilmerna, här har jag lärt mig det lilla jag vet om ny vietnamesisk film. Cinemateket har med åren blivit som ett andra hem i Hanoi, och vi försummar inget tillfälle att göra reklam för stället: dess överlevnad hänger varje år på en skör ekonomisk tråd, vi befinner oss ändå i piratkopieringens Schlaraffenland. Självklart var det Cinemateket vi vände oss till när svenska ambassaden firade 40-årsjubileum förra året (räkna bakåt så förstår ni att det gissningsvis var ganska dramatiskt här då: Nixon bombade fortfarande Hanoi när ambassadtjänstemännen ställde sina pärmar på plats) och ville göra en svensk filmvecka. Vi döpte veckan till Defending Difference för att slå två flugor i en smäll - svenska värderingar, svenska filmer - och försökte göra ett urval som ställde Sverige i bräschen för mänskliga rättigheter. Vi inledde med Svarta nejlikan, filmen om Sveriges ambassadör i Chile under kuppen. Mitt i gick elen i hela kvarteret, och medan barpersonalen tände värmeljus stod jag i mörkret och lyssnade på den samlade internationella diplomatiska kårens sakkunniga uttalanden om filmens trovärdighet. Det bästa under svenska filmveckan var ändå när vi visade Fucking Åmål för en publik där ledarna för landets HBT-organisationer fanns: deras starka känslor efter filmen tror jag skulle göra Lukas Moodysson stolt.
måndag 20 september 2010
Hanoi Cinémathèque
Adressen till Hanoi Cinémathèque är för evigt inristad i min hjärna: 22 B, Hai Ba Trung. Från gatan finns ingen antydan om att kvarteret rymmer ett paradis för filmälskare och en oas för alla som behöver fly Hanoi i ett par timmar. På gatan utanför säljs tofusoppa, och ingången leder till vad som ser ut att vara en serie mörka bakgårdar, fulla med mopeder, tvätt och diskvatten - inte en skymt av någon biograf. Första gången var jag lite skakig när jag letade mig in bland folks vardagsrum, toaletter och kök - det bor 200 familjer kring den här bakgården, får jag senare veta - jag måste ju ha kommit fel? Men det har jag inte: plötsligt kommer jag ut på en innergård, dominerad av ett jättelikt träd. På väggarna sitter gamla filmaffischer, Fellini, Mandomsprovet, Gudfadern, och i ena hörnet finns en bar, i andra en biljettlucka. I trädet glittrar kulörta lyktor och på innergården finns små kafébord. Jag är framme. Sedan dess har Cinemateket gått in och medlat varje gång Hanoi och jag varit trötta på varann. Två vintrar har räddats av vetskapen att det finns ett ställe på femton minuters avstånd där man kan sitta i vacker miljö, äta souvlaki- eller hoummostallrik, dricka ett glas vin och se en kvalitetsfilm i en liten men utsökt biosalong. Hit har vi tagit alla våra besökare. På Cinematekets julfest har vi skrattat åt Bad Santa och druckit glögg (Cinematekets ägare Gerry Herman har ett förflutet på Ikea). Här har jag fyllt i luckor i allmänbildningen som Slaget om Alger och Rififi, här har mina barn trollbundits av klassiker som Trollkarlen från Oz (Miriam) och Trasdockan (Jonatan), här har jag sett de nya independentfilmerna, här har jag lärt mig det lilla jag vet om ny vietnamesisk film. Cinemateket har med åren blivit som ett andra hem i Hanoi, och vi försummar inget tillfälle att göra reklam för stället: dess överlevnad hänger varje år på en skör ekonomisk tråd, vi befinner oss ändå i piratkopieringens Schlaraffenland. Självklart var det Cinemateket vi vände oss till när svenska ambassaden firade 40-årsjubileum förra året (räkna bakåt så förstår ni att det gissningsvis var ganska dramatiskt här då: Nixon bombade fortfarande Hanoi när ambassadtjänstemännen ställde sina pärmar på plats) och ville göra en svensk filmvecka. Vi döpte veckan till Defending Difference för att slå två flugor i en smäll - svenska värderingar, svenska filmer - och försökte göra ett urval som ställde Sverige i bräschen för mänskliga rättigheter. Vi inledde med Svarta nejlikan, filmen om Sveriges ambassadör i Chile under kuppen. Mitt i gick elen i hela kvarteret, och medan barpersonalen tände värmeljus stod jag i mörkret och lyssnade på den samlade internationella diplomatiska kårens sakkunniga uttalanden om filmens trovärdighet. Det bästa under svenska filmveckan var ändå när vi visade Fucking Åmål för en publik där ledarna för landets HBT-organisationer fanns: deras starka känslor efter filmen tror jag skulle göra Lukas Moodysson stolt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar