Alltid jubileum

Det är alltid jubileum i Hanoi, alltid något som ska firas. Denna energifattiga stad, som slår av hushållens elförsörjning minst en gång om dagen, försummar samtidigt aldrig ett tillfälle att illuminera sig själv på ett sätt som får Times Square på nyårsafton att likna Kiruna under mörkläggning. Stan har inte råd att lösa sina mest elementära uppgifter - att förse sina invånare med ett gatunät, fungerande el, vatten, avlopp - vi talar inte ens om kommunala transporter, skola eller sjukvård - den har inte ens råd att skicka ut parkeringsvakter, och då är det illa - men den har råd att fira sig själv. För nu är det själva staden Hanoi som fyller 1000 år, hur man nu vet det. Enorma potemkinkulisser dyker upp överallt. I träden hänger vattenfall av neon och i sjöarna växer träd av neon. I början tyckte jag det var roligt med alla glada skyltar, det kändes som om det var julafton året runt (stadens nyårshälsningar tas heller inte ner förrän det är dags att sätta upp nya), men nu börjar jag tycka att det känns lite väl mycket bananrepublik med allt som blinkar och lyser. Det här är ett land som med stor möda kravlat sig över fattigdomsgränsen, har de inte bättre saker att lägga sina pengar på än dessa gigantiska blomsterarrangemang? Det mest stötande läste jag om häromdagen. Hanoi har ett fantastiskt vackert operahus från 1911, byggt av fransmännen som en liten kopia av Garnieroperan i Paris, ett vackert minnesmärke över den franska kolonialismens mer fantastiska försök att exportera sin egen kultur. Det är Fitzcarraldo fast på riktigt. Första gången jag såg byggnaden brast jag i skratt - nu har jag lärt mig att tycka om den, och har varit på många minnesvärda kvällar. Men jag har aldrig sett någon opera där - Hanoi har inga sådana resurser, anstränger man sig kan man få till en romansafton eller i allra bästa fall en konsertversion av något körverk. Ibland en balett, men opera - nej. Hanoi har alltså redan ett operahus som står oanvänt, eller åtminstone inte används som operahus. Ändå har man bestämt sig för att bygga ett nytt. I denna trångbodda stad, där varenda kvadratmeter är dyrbar, har man anslagit ett jätteområde borta i West Lake, det mest attraktiva bostadsområdet, för att bygga ett nytt tjusigt operahus - en italiensk arkitekt har just vunnit tävlingen med sitt förslag som "liknar segel" och byggnationen ska komma igång i oktober, under själva tusenårsjubileet. Jag antar att madame Castafiore, operadivan som bananrepublikgeneralen Alcazar i Tintinalbumen, kommer att sjunga på invigningen.