Hanoi Cinémathèque, del 2

Gerry Herman, som driver Hanoi Cinémathèque, är egentligen dokumentärfilmare och filmproducent. När han startade cinemateket, hade han en särskild målgrupp i sikte: Vietnams filmskoleelever. Hans avsikt var inte alls att göra en värmestuga för Hanois utlänningar. Han ville ge de inhemska blivande regissörerna och producenterna en chans att tillägna sig filmhistorien, genom att ställa sin egen samling till förfogande. Gerry har inte gett upp hoppet, därför erbjuds alltid simultantolkning till vietnamesiska. Men sanningen är att filmstudenterna inte kommer till Cinemateket, enligt Gerry struntar de fullständigt i historien, de är bara intresserade av dagens blockbusters. Gerry fortsätter slåss för den goda filmen. Särskilt brinner han för den inhemska dokumentärfilmen. Nästan varje gång jag hälsar på honom, kommer någon vietnamesisk dokumentärfilmare in och lånar en eller annan box med klassisk dokumentärfilm för inspiration. Här visas också ofta deras filmer först av allt, ofta kan det vara enda stället vid sidan om filmfestivaler där man kan se smalare inhemsk film. Cinemateket är en fristad för alla.
Historien om byggnaden är lika fascinerande som de filmer som visas i den. Under kolonialtiden låg här magasinslokalerna till ett franskt varuhus i samma kvarter (där nu det postsovjetiska köpcentret Trang Tien Plaza säljer mediokra produkter i en anda av halvhjärtad konsumism). Efter självständighetsförklaringen var lokalerna säte för det nya landets kulturministerium. När detta flyttade, behöll man lokalerna och gjorde gästhem för besökande kulturarbetare - här har alltså bott mongoliska strupsångare, kazakiska danstrupper och nordkoreanska dockspelare, kan man föreställa sig. Så småningom öppnade en driftig madam med goda kontakter vad som åtminstone på ytan var ett massageinstitut, och gästrummen fick ett nytt användingsområde. Gerry, som letat länge efter en passande lokal för sin filmklubb, erbjöds att hyra lokalerna under en av de regelbundet återkommande moraliska uppryckningskampanjerna, då tjänstemän i panik sa upp sin lukrativa hyresgäst. Gerry skrev på kontraktet och började betala hyra. Problemet var att madamen inte ville lämna platsen godvilligt, utan fortsatte verksamheten som vanligt. Man stängde av elen - inga problem, det gick att tjuvkoppla från gatan. Man stängde av vattnet - inga problem, hon hade goda kontakter, det kom leveranser. Hon tittade i sin adressbok över kunder och ringde ett par samtal. Problemet var att ingen riktigt visste vilket departement som egentligen ägde marken - var det verkligen kulturdepartementet, eller möjligen polisen, inrikesministeriet? Intressekonflikten slutade med att madamen erbjöds lika fina lokaler någon annanstans, både elen och vattnet kom tillbaka och Gerry kunde flytta in. Nu finns det affärsintressen som vill bygga ännu ett modernt köpcentrum och lagt ett bud på hela kvarteret (där, som jag berättade igår, 200 familjer bor). För tillfället händer ingenting, eftersom man inte kan komma överens om vilka det egentligen är som har rätt att skriva på det kontraktet. Men det gäller nog att passa på: den här sortens oaser har naturligtvis inte en chans i längden mot de ekonomiska intressen som sakta men säkert håller på att göra ett vackert men ohygieniskt och överbefolkat minnesmärke från kolonialtiden till ett anonymt sydostasiatiskt köpcentrum av höghusmodell.