Ho utan uniform

Förra veckan cyklade jag, Tomas och Erik hem från bio genom den mest kompakta trängsel vi någonsin mött. Klockan var runt nio på kvällen och gatorna var fulla av cyklar och mopeder, trampa vid trampa, från vägg till vägg. Det gick helt enkelt inte att komma fram, men till skillnad från den vanliga trafikträngseln så var stämningen glad och vänlig, närmast upprymd. Det var den 2 september, den vietnamesiska nationaldagen, och man hade varit och tittat på fyrverkeriet vid Hoan Kiem. Samma dag hade hundratusentals vietnameser (och 40 utlänningar, enligt Vietnam News) defilerat förbi Ho Chi Minhs balsamerade kropp på mausoleet. Går det att ses som en exakt motsvarighet till masshyllningarna av Mao eller Stalin, bägge personligen skyldiga till miljoner människors våldsamma död. Häromdagen kallade en Fredrik Segerfeldt i en artikel på Newsmill Ho Chi Minh för "massmördare"; uniformerad massmördare och kommunist, till och med. (Just uniformerad är ett ovanligt illapassande epitet på den notoriskt informellt klädde Ho Chi Minh, men det är möjligt att artikelförfattaren misstagit den kinesiska kragen för en uniformskrage.) Det fick ett par av oss svenska hanoibor att börja fundera. Under hans långa underjordiska existens som nationalistisk frihetskämpe mördades visserligen en och annan, men inget av dessa mord brukar Ho Chi Minh göras ansvarig för. Exakt vilka massmord skulle han gjort sig skyldig till? Inte kan det väl ändå vara befrielsekriget mot fransmännen som Segerfeldt menar? Och visst var kollektiviseringen av jordbruket på 50-talet en katastrof, som kostade kanske 40 000 människoliv, men den som insåg detta och drog i bromsen var faktiskt just Ho Chi Minh personligen. Det är odiskutabelt att det var Nordvietnam som, genom att låta gerillakriget i Sydvietnam trappas upp med hjälp av mer reguljära trupper, inledde det vi i dagligt tal kallar Vietnamkriget, och som här kallas det amerikanska kriget, och vad vi än kallar det kostade miljontals människoliv. Men det är lika odiskutabelt att Ho Chi Minh i det längsta motsatte sig denna upptrappning och föredrog att verka för Vietnams återförening med diplomatiska medel: i standardbiografin över Ho Chi Minh, skriven av William J. Duiker (amerikansk historiker, internationell auktoritet på Sydostasien och i sin ungdom stationerad på amerikanska ambassaden i Saigon) kan man följa hur Ho Chi Minh konsekvent körs över av den övriga partiledningen, främst Le Duan, och till och med hånas för sin fredliga hållning. Och de massmord som man brukar tala om under Vietnamkriget begicks väl snarare av andra sidan, till exempel julbombningarna av Hanoi eller massakern vid Song My? Man kan nog kalla uppgörelserna efter kriget, när de nordvietnamesiska segrarna satte sina förlorande bröder i söder i sk "rehabiliteringsläger", där oräkneliga omkom under vidriga omständigheter, för massmord - men då var Ho Chi Minh redan död sedan flera år (kriget tog slut 1975, Ho Chi Minh dog 1969). Och vad är det egentligen vietnameserna firar den 2 september? Jo, det är landets självständighetsdeklaration, som utfärdades av Ho Chi Minh, på en provisoriskt uppbyggd plattform på Ba Dinh-platsen i dåvarande västra utkanten av Hanoi den 2 september 1945, sedan japanerna kapitulerat och Viet Minh, den nationella befrielsearmén, tagit huvudstaden i besittning. Vad säger han då? Jo, han börjar med att citera den amerikanska självständighetsförklaringen. Sedan citerar han deklarationen om mänskliga rättigheter. Varför gjorde han det? Delvis som en utsträckt hand till amerikanerna, i vilka Ho Chi Minh ville se en tänkbar bundsförvant. Delvis för att det var vad han trodde på. Det som drog honom till Lenins teorier var dennes skrifter om antikolonialism och små nationers rätt till självständighet. Ho Chi Minh försökte hela tiden hålla dialogen öppen med amerikanerna. Att de, som en gång själva befriat sig från kolonialväldet, valde att ställa sig solidariska med fransmännen var en stor besvikelse för honom, och tvingade honom att välja andra bundsförvanter. Kommunist? Kanske av övertygelse, kanske av nödtvång. Framför allt pragmatiker. Uniformerad? Absolut inte. Poet och realpolitiker, en upptågsmakare som gillade att klä ut sig, en idrottsman som spelade volleyboll med sina livvakter i djungellägret medan tigrarna strök runt i närheten. Massmördare? Vietnamkrigen hade definitivt varit en ännu solkigare historia utan honom. Kanske han inte bara klappade små barn. Men att jämföra honom med 1900-talets riktiga monster, en Mao eller en Stalin, det är att göra den politiska debatten i Sverige dummare och mer okunnig än den behöver vara.