Skrattyoga

Idag fick vi lära oss skrattyoga. Inne på ambas-sadens glas-veranda stod fyra lokal-anställda ambassad-tjänstemän och jag mittemot varandra, tog varandra i hand och sa på utandningen så kraftigt vi kunde: HO-HO-HA-HA-HA! fem gånger. Varenda gång slutade det med att vi skrattade så att vi kiknade. Vietnameser - liksom andra asiater - skrattar när de blir rädda, generade eller konfysa. Det gör att en förvirrad västerlänning omges av skrattande människor så fort han eller hon beter sig på tvärs mot förväntningarna, kommer med orimliga krav eller bara är allmänt konstig. När man verkligen behöver hjälp är det lätt att bli provocera av det nervösa skrattandet. Eftersom jag på alla sätt stämmer in på definitionen "förvirrad västerlänning" fann jag det extremt välgörande med skrattyogan. Jag behövde bli påmind om de skrattande munkarna som man möter överallt. Jag behövde bli påmind om Vietnams mjuka sida, den som vetter västerut och inte norrut, Indo-delen av Indokina. Jag behövde bli påmind om hur Elsas kollega Huy sa att vietnameser uppfattar utlänningar: Old and serious, gamla och allvarliga. Vi skrattar, sa vår lärare, för att vi älskar livet. Det låter det. Men ibland är ett skratt verkligen ett skratt.