Varje buse franska talar

I morse när jag åkte hem med bussen började en äldre man prata med mig på dålig engelska. Jag bedömde hans ålder som tillräcklig (fransmännen lämnade ändå Vietnam 1954) och svarade på franska. Han sken upp, särskilt när han fick veta att jag var svensk: "Jag trodde inte Sverige var franskspråkigt!" "Jag trodde inte Vietnam var franskspråkigt heller längre", kunde jag ha svarat om inte bussen samtidigt bromsat in vid min hållplats. För om det finns någonstans i världen där franskakunskaper fortfarande är en klassfråga, så är det här, i det kommunistiska Vietnam. En bit längre ner på vår gata, efter korsningen men innan hundrestaurangerna, ligger Franska skolan, Lycée francais Alexandre Yersin, en av de sista kvarlevorna från den gamla franska kulturimperialismen i Indokina. Det finns fortfarande drygt 2 000 fransmän här, så behovet av en franskspråkig skola går inte att diskutera: men 40 % av eleverna på Alexandre Yersin är vietnameser, många av dem är också befriade från skolavgifter och går på stipendier från franska staten. Deras föräldrar är ovanligt kloka. Undervisningen på Lycéet är gammalmodigare än på UNIS, där våra barn går, kraven är hårdare, disciplinen mer gammaldags, och skolan har varken samma resurser eller arealer (= ingen fotbollsplan). Men ett läsår på UNIS kostar närmare 20 000 dollar. Om man är en fattig vietnamesisk intellektuell (som våra vänner med barn på franska skolan) lär man bara se den sortens pengar på TV. Då ger franska skolan dem en chans att ändå kunna ge sina barn möjlighet att lära sig ett världsspråk flytande och få en skolutbildning värd namnet, utan lärarmutor och extraavgifter som hör till i det inhemska skolväsendet. Att sprida det franska språket över jorden ses fortfarande som en mission, särskilt naturligtvis i de forna kolonierna. Lycéet spiller över på gatorna runt om, här finns fler klädaffärer för tonåringar och sittvänliga kaféer än det skulle göra annars.
Här finns också, sedan en dryg vecka, en fransk bokhandel, Librairie francaise de Hanoi, mittemot lycéet. Jag cyklade förbi den på väg till lunch på vårt favorit bun cha-ställe (bilden är från ett tidigare besök där, tillsammans med Tomas och hans pappa Rutger: det är betydligt kallare nu) och bestämde mig för att gå in. Jag kan inte påstå att jag hade höga förväntningar. Jag har sett internationella bokhandlar i den här delen av världen förut, och vet vad man kan komma undan med. Men det här var ändå rekordet. Jag hade räknat med åtminstone någon Racine eller Camus. Och Marguerite Duras brukar det alltid finnas ett par böcker av i hennes hemland. Om man räknar bort amerikanska bestsellers i fransk översättning fanns det sammanlagt två vuxenböcker på franska i hela affären. Två. Jag köpte den ena, bara för att stödja denna halsstarrigt tappra lilla affär. Men medan jag dröjde mig kvar kom två franska mellanstadieelever in och började bläddra bland pysselböckerna med glansiga ögon och nervösa sneglingar i sina portmonnäer. Så kanske, kanske har Librairie francaise de Hanoi en chans. Men tills vidare är det fortfarande bara i Paris galanta salar som varje buse franska talar.