Vimmerby marknad, nästan

Vi är på kreatursmarknad i Bac Ha. Barnen anser att vi är galna som tvingar upp dem så tidigt på morgonen, men det är två timmars resa längs serpentinvägar och hårnålskurvor upp till Bac Ha: det är bara marknadsdag en gång i veckan, söndag förmiddag, och vi måste vara där i tid. Redan en mil därifrån vet vi att vi är på rätt väg. Bergsfolken kommer vandrande till fots med sina korgar fulla med jordbruksprodukter - blomster-h'mong, thai och phula. Marknaden i Bac Ha är en riktig bondmarknad, en sån som Astrid Lindgren beskriver, en där patron köper kreatur, barnen förstör sina tänder, drängarna blir fulla, slåss och drar kniv, och pigorna visar upp sina finaste kläder: Vimmerby marknad, fast i Tonkinalperna, Vimmerby marknad h'mong style, med blomsterh'monger och phula i stället för smålänningar. Vi sneglar på matserveringen mitt i marknaden och jag undrar just om maten är färsk, samtidigt som jag håller på att halka i en blodfläck och Miriam - som är vegeterian - skriker högt. Bredvid blodfläcken ligger en spädgris med bundna ben och inväntar det oundvikliga slutet. Grisar är intelligenta djur och det går inte att missta sig på dess ångest. En bit därifrån demonstrerar försäljarna buffeltjurarnas styrka genom att hetsa dem mot varandra. Det finns mycket litet som inte går att köpa på den här marknaden, inser jag när jag står och pillar på en vallmokapsel vid ett stånd för medicinalväxter: i de här oansenliga tändsticksaskarna finns allt, precis allt. För inte så länge sedan var det här en oåtkomlig värld för alla utom en liten grupp äventyrare som reste Indokina runt på motorcykel, nu är det en turistattraktion även om marknaden inte på något sätt är till för turister: det här är veckans höjdpunkt, en smula festglans efter veckans hårda slit.

På kvällen står vi vid bron som leder över till Kina. Lao Cai är en typisk gränsstad, smutsiga lastbilar, chaufförer som röker, kvinnor som sitter på trottoaren och räknar stora sedelbuntar, backpackers, halvsjaskiga hotell där ingen stannar mer än ett par nätter, en stad där allt och alla byter ägare. Lao Cai totalförstördes av kineserna och var ockuperat i ett halvår under gränskriget 1979. Det är inte så längesen. Husen i Kina är större och stummare, de ser oåtkomliga ut. Vi vänder Kina ryggen och äter middag på en oansenlig restaurang nära stationen. Vi somnar så fort vi släpps in i vår tågkupé.