Modergudinnan

Den vietnamesiska film som gjort allra djupast intryck på mig är tveklöst förra årets festivalfavorit Månen på brunnens botten av Nguyen Vinh Son, som utspelas i den gamla kejsarstaden Hue där tiden tycks ha stannat upp, och den handlar också om att hejda tiden. Huvudpersonen är en ung lärarinna som rycks ur sitt äktenskap på grund av barnlöshet och omgivningens sociala tryck. Hon låter sig inte tryckas ner, utan skapar med stor viljekraft en ny familj åt sig i andevärlden, representerad av dockor. Hon kan leva kvar i sitt traditionella vietnamesiska hus, i ett traditionellt vietnamesiskt äktenskap där hon tjänar sin man, fast han bara är en docka. Det geniala är att vi anar att den förste, levande mannen i en väsentlig mening var hennes docka. När hon ägnade sådan omsorg åt att ordna den traditionella frukosten precis som mannen ville ha den, var det utefter en bild som hon själv skapat sig av honom och hans behov, vi ser honom senare i filmen lättat leva ett helt annat och modernare sorts liv med sin nya kvinna. Om man vill kan man kanske läsa in en mild form av samhällskritik i Månen på brunnens botten: jag såg den som ett drömmanifest, hon väljer att leva sitt liv i drömmen, vem har rätt att förneka hennes rätt till lycka bara för att det som gör henne lycklig är en lögn? (Kanske också en politisk tolkning...)
Det mest fascinerande är att hennes möte med mediet eller schamanen, som blir hennes äktenskapsmäklerska i andevärlden, inte är mer påhittat än att jag sett liknande ritualer i vissa tempel här i Hanoi. Religionsutövningen i Vietnam är som väggen i ett gammalt sommarhus, skrapar man lite kommer tapetlagret under fram: i Buddhas stora och tillåtande skugga frodas andeskådning, schamanism, förfadersdyrkan, animism - och längst in i varje tempel, kanske också längst in i varje troendes hjärta, finns oftast en staty av Modergudinnan, Lieu Hanh. Historien om henne är så uppenbart tillrättalagd för att passa in i en patriarkal konfuciansk ordning - ett Himlens kejsare lät sin egen dotter återfödas som barn till ett strävsamt gammalt barnlöst par, hon tjänade dem troget i fyrtio år och lyftes sedan tillbaka upp till himlen - men kulten av henne är vildare än så, här frodas dygnslånga schamanistiska ritualer med sång och dans, där mediet underhåller gudarna - det finns 36 gudar att hålla på gott humör, så det tar en stund - genom att gestalta deras äventyr i sång och dans. Genom mediet kan besökarna få kontakt med gudarnas och andarnas värld, och få tur och välgång redan i detta liv, om gudarna blir på gott humör. Tempelmusikerna som håller igång de minst nio timmar långa föreställningarna är ett eget skrå, en respekterad yrkesgrupp. Det är voodoo och karnevalsyra, och även om den kinesiska siden- och lackförpackningen är skenbart artigare och nyktrare så är föreställningsvärlden minst lika vansinnig och verklighetstänjande, det fattar man om inte förr så när man ser en film som Månen på brunnens botten.
Skrivet till Marcos Valle: Best of Marcos Valle