torsdag 18 mars 2010

Tidig morgon


Hanoi är allra bäst tidigt på morgonen. Det bästa som finns är att öppna ytterdörren sex på morgonen, höra tuppen och duvorna, skrämma iväg en ödla och andas in luften som ännu inte mättats av bensin och rök utan luktar värme och blommor: som en svensk sommarmorgon när den är som bäst. Vietnameserna är ett morgontidigt folk. (På alla sätt och vis: under têt vacklade våra vänner på SCB uppklädda iväg i ottan till vietnamesiska statistikbyråns generaldirektör, där de serverades whisky klockan nio på morgonen.) Men inte så morgontidiga att de hunnit dränka staden i oljud: morgontimmarna verkar de vilja ha för sig själva. Går man ut på gatan klockan sex så möts man av en märklig syn. Solen har knappt tagit sig över horisonten, men gatan är full av motionärer. En grupp kvinnor i sjuttioårsåldern gör tai chi, en annan grupp i samma ålder står mittemot ambassaden och gör husmorsgympa till en skrällig bandspelare. En familj spelar badminton vid den stora rondellen, obekymrade av partiets stränga uppmaning på propagandaaffischen. (Till saken hör att alla dessa människor är klädda i ett plagg som jag uppfattar som pyjamas, vilket förstärker intrycket av tidig morgon: men jag ser dem i samma kläder på gatan även när de tar kvällspromenaden med barnbarnen.) Roligast är den grupp pensionärer som gör flamenco med gravallvarlig uppsyn och röda solfjädrar, precis som sig bör. ett tag dök deras tränare upp ensam på gatan, ungefär samtidigt som skolbussen gick, och vi var allesammans övertygade om att hon var galen: en ensam kvinna som stod på trottoaren och långsamt, långsamt gjorde flamencorörelser med utbredd solfjäder till en musik som bara hon kunde höra. På gatan finns också vid denna tid frukostköket: några låga plaststolar kring ett kokkärl där man serverar pho (uttalas "fö"), oxbuljongen med nudlar som är hanoibornas nationalrätt, för några kronor. Här äter alla som arbetar i närheten, vakter, taxichaufförer, trädgårdsmästare, sin frukost - för frukost är ett offentligt mål i Vietnam, då ska man ha hunnit ta på sig sin offentliga persona: middag däremot äter man helst hemma i familjen. Men nu har vi hunnit långt ut på gatan: mitt favoritögonblick är stunden på gården när jag är ensam med hibiscusen, fåglarna och luften som sakta värms upp, då är det omöjligt att gissa att vi befinner oss i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Skrivet till McCoy Tyner: The Real McCoy

1 kommentar:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja! Morgnarna runt sjön, alla människor i sina fina "pyjamaser", den frid som råder, all vänlighet - nu längtar jag så till Hanoi! Vad är det med detta land som gör att jag alltid längtar tillbaka!