Utveckling?

Rälsen i Vietnam har fortfarande syllar. Det betyder att en tågresa för någon i min ålder får oavsiktliga terapeutiska effekter: man skakas rent kroppsligen tillbaka till sin egen barn- och ungdom, rena hypnosen. Under resan hem från Sa Pa förstärks den här kroppsliga nostalgin av vad jag sett under eftermiddagen, vår promenad genom söndagsfriden i en by vid floden där tiden stannat för alltid. Människorna arbetade ute på fälten, och i det klara ljuset från eftermiddagssolen såg de ut som människor på en tavla. Jag tänkte först på Carl Larssons klassiska bilderbok om året på Sundborn, men det larssonska jordbruket vid förra sekelskiftet var alldeles för högteknologiskt. Det lantliv vi sett under dagen kunde lika gärna komma från sextonhundratalet, hade inte de holländska mästarna skildrat ungefär samma stämningar, samma dagsljus? Kanske var det bara den klara luften som berusade mig, kanske var jag bara en hanoibo som inte fått sin dagliga dos bensinångor och börjat bli vimsig, men för mig hade tiden stannat. I mitt huvud såg jag den röda traktorn som körde förbi huset där jag växte upp, varv efter varv, när den plöjde åkern på andra sidan vägen. Det kostade på att närma sig Hanoi, att se det industriella skräplandskapet gradvis ta över utanför tågfönstret. Det var så uppenbart att majoriteten av människorna hade det sämre i dessa kåkstäder än uppe i bergen. Och ändå var det hit ner de flesta ville, det var oundvikligt. Om ni vill veta hur de flesta hanoibor har det, så har jag läsning att rekommendera: The Road to Wigan Pier, George Orwells reportagebok från gruvarbetarbostäder i Nordengland år 1937. Allt det Orwell beskriver, slumbostäder, trångboddhet, smuts, bristande avlopp, under- och felnäring, är den dagliga verkligheten för de allra flesta av våra grannar. Var det hit utvecklingen strävade, frågar Orwell, var det för detta som Columbus korsade Atlanten och James Watt skapade ångmaskinen, för att komma hit - "to labyrinthine slums and dark back kitchens with sickly, ageing people creeping round and round them like black beetles." Sjuttio år senare har Europa i stort sett lyckats flytta den sortens arbetarklassmisär långt ur sikte, till andra sidan jordklotet. Är det något att vara stolta över?