God fortsättning, gott slut!

Idag är det en vecka sedan julafton, då vi var på Candle lightning service på Hotell Intercon-tinental. Jag är fortfarande lite skakad när jag tänker på den. Eller kanske illa berörd. Tänk att jag var tvungen att åka mer än 7 000 kilometer för att möta min egen kulturella härkomst: bekännelsekyrkan. Det stods upp och det viftades med handen och det talades med hög röst och det hördes ett och annat spontant halleluja. Jag och familjen hukade i bänkarna, lätt generade. Den evangeliska kyrkan, härifrån kommer hela min släkt. Sådana här gudstjänster fick pappa genomleva som officersbarn i Frälsningsarmén: på julafton förstod jag varför pappa är en såpass återhållsam och föga ostentavi människa som vuxen, han avskyr att dra uppmärksamheten till sig och den avskyn måste ha grundlagts på just sådana här gudstjänster. Svenska kyrkans lite ljumma inställning där man inte så mycket är ett kollektiv som en grupp individer som råkat hamna i samma lokal, ungefär som i en tunnelbanevagn, kändes plötsligt väldigt attraktiv. Men det är jag och min släkthistoria. Min morfars morfar döpte folk på Dalälvens is till jul. Våra grannar J-P och Aimee som är utsända i Hanoi från Minnesota ungefär som farfar och farmor skickades till Strängnäs eller Västerås väcker med andra ord rätt starka känslor hos mig: de är närmare något hos mig än jag själv är.
De väcker starka känslor hos de vietnamesiska myndigheterna också. Och det var väl egentligen det jag ville berätta om. Häromdagen kom nämligen den officiella förklaringen till händelserna strax före jul som slutade med att en vietnamesisk protestant påträffades död i häktet. Man påstår att HCF, The Hanoi Christian Fellowship, hyrde lokal under falska förespeglingar: "ett möte för dem som brukade bo och arbeta i Ryssland". När det visade sig att programmet istället innehöll julfirande av kristet slag ställde hyresvärden in mötet och hänvisade till annan lokal. Man samlades ändå för att protestera mot att mötet ställts in, varvid man "störde lokaltrafiken", vilket till slut "tvingade ansvariga myndigheter att skingra massan och arrestera nio personer". Samma artikel påpekar att "Party and State" - det är standarduttrycket - alltid respekterat medborgarnas rätt till religionsfrihet. Det är naturligtvis rättare att säga att man respekterar andra nationers medborgares rätt till religionsfrihet: det var ingen som slog ner eller skingrade vårt julfirande, som vad jag förstår organiserades av samma religionsförbund, HCF, men då endast besöktes av utlänningar och dessutom på ett lyxhotell.
Morfars morfar höll nog aldrig gudstjänst på lyxhotell. Men han fick nog aldrig stryk av polisen heller. Ibland är det svårt att verkligen fatta att vi lever i samma tid, ibland när jag går längs de trånga och stinkande gränderna - som finns litterärt skildrade av Dickens, fast då i skepnad av London på 1850-talet - känner jag mig som ett spöke från deras framtid.
Igår hämtade jag för övrigt ut visum till hela familjen på Myanmars ambassad. När vi reser dit kanske jag får svar på en fråga som inte lämnar mig någon ro: varför det förtryckta burmesiska folket engagerat en hel värld när det minst lika förtryckta vietnamesiska folket inte inspirerar till mer än en axelryckning. Inte ens den kommande nerläggningen av vårt lands ambassad i Vietnam förmår engagera mer än till inrikespolitiska kommentarer. Vietnam har den trettonde största folkmängden i världen. Trettonde. Det går i stort sett tio vietnameser på varje svensk. Och de flesta av dessa tio saknar både den grundläggande sociala trygghet man kunde vänta sig av ett kommunistland (fri sjukvård, fri skolgång, allmän pension) och elementära fri- och rättigheter. 2010 var tydligen året då Sverige bestämde sig för att skjuta deras problem ännu lite längre bort.

Ambassaden i Hanoi läggs ned

Två dagar före julafton kommer beskedet från reger-ingen: ambas-saden i Hanoi är en av fem svenska ambassader som läggs ner 2011. Två dagar före julafton får ambassadör Staffan Herrström ge 24 lokalanställda beskedet att de i praktiken har förlorat sina jobb. Flera grät. Elsas väninna Dung har arbetat här hela sitt yrkesliv, varit i Sverige flera gånger, talar om Bodil Malmstens humör med samma självklarhet som vilken svensk kulturadministratör som helst. Nu är det slut. 40 års investeringar slängs på soptippen, mödosamt upparbetade kontaktnät, långsamt etablerade förtroenden, ett ovärderligt kunskapskapital. För vad? För att spara 11 miljoner kronor?

Sveriges bistånd till omvärlden är 30 miljarder kronor. Julhandeln omsätter 60 miljarder kronor. För varje krona vi ger i bistånd köper vi alltså julklappar för två kronor. Det betyder att ambassaden motsvarar 22 miljoner julklappspengar, två och en halv krona per svensk. Vad får man för det? En påse att bära hem julmaten i?

Jag skäms över att ha röstat på ett av de partier som fick igenom det här sparbetinget med hjälp av Sverigedemokraterna.

Hoppas åtminstone det är en fin påse.

Fängslade advokater

Jag skrev om Cu Huy Ha Vu den 17 november. Idag är det dan före dan och han sitter fortfarande häktad. Anklagelserna mot honom gäller att han propagerat för införande av flerpartisystem och att han förtalat staten och dess ämbetsmannaorganisation. Det är brott som kan medföra upp till tjugo års fängelse. Hur har dessa brott utförts? Vu har publicerat inlägg på internet. Cu Huy Ha Vu är, det berättade jag också den 17 november, inte vem som helst i Vietnam: han är en framgångsrik advokat och dessutom son till Cu Huy Can, en av landets mest kända poeter och dessutom medlem av Ho Chi Minhs första provisoriska regering 1945. Åtalet mot Vu är alltså en markering: ingen går säker (han är inte heller den ende kände advokaten som råkat illa ut). Hur är det möjligt att man kan bli åtalad - och riskera tjugo års fängelse - för att ha uttryckt sina åsikter i ett land som skrivit på FN:s resolution om yttrandefrihet? För att Vietnam har en paragraf om rikets säkerhet som går före alla andra lagar och är formulerad på ett sätt som gör den till en gummiparagraf - den omfattar också hot mot landets enhet, vilken ju i någon mening kan sägas hotad så fort någon tycker annorlunda. Man måste nog försöka förstå varför Vietnam så hårdnackat slår vakt om denna enhet: efter ett halvsekels krig har man fått nog, man klarade sig med en hårsmån från att bli bombade hela vägen tillbaka till stenåldern och det enda man vill är att hinna ikapp den materiella utvecklingen. De flesta vietnameser vill kanske hellre ha en Ferrari än flerpartisystem. Vilket bara gör åtalet mot Cu Huy Ha Vu lika löjligt som upprörande. Han får min julhälsning, i alla fall. Jag hoppas han får en från Amnesty också.

Julfirande för protestanter

Ja, så här såg det ut hemma hos Tomas och Lisa när tjejerna bakade lussebullar förra helgen. Klassiskt svenskt julfirande i vietnamesisk miljö - precis som vi planerat för julafton, med våra vänner J-P och Aimee, vilkas kyrka, en konfessionslös samlingsplats för Hanois protestanter, har Candle Lightning Service på julafton klockan 17.30. Plats för gudstjänsten är det lyxiga Hotel Intercontinental, vilket beror på att det inte finns någon kyrka för församlingen att mötas i, och att man alltså är beroende av att få låna lokal av vänligt inställda människor - lite grann som de kristna i Rom, kan den romantiskt lagde tänka. I så fall är den romantiskt lagde på helt rätt spår. Sanningen är nämligen att det protestantiska julfirandet inte alls ses med blida ögon av myndigheterna. I Ho Chi Minh City kördes mennoniterna ut från sina lokaler (det handlar nästan alltid om mark när staten bråkar med någon kyrka) den 12 december. Och här i Hanoi hindrade polisen 2 000 protestanter från att fira jul i förrgår. Mötet upplöstes med en uppseendeväckande brutalitet (det finns flera filmer på YouTube som visar hur det gick till), många protestanter blev arresterade - och en påträffades död i häktet.
Död. För att ha velat fira jul.
Samtidigt trädde Utrikesministeriets taleskvinna Nguyen Phuong Nga fram och tillbakavisade det amerikanska Representanthusets resolution om att Vietnam åter bör betraktas som ett land att särskilt intressera sig för när det gäller religionsfrihet: en resolution som i praktiken återför Vietnam till religionsfrihetens svarta lista i USA, som man ströks från 2007, och bygger på en extremt noggrann undersökning av aktuella förhållanden i Vietnam. Den religionsfrihet man på papperet har i Vietnam är i praktiken så omgärdad av restriktioner - en lag som förbjuder allt som äventyrar landets säkerhet och enhet har juridiskt företräde - att det enda man kan göra med papperet den är skriven på är just att vifta med det. "Det är inte objektivt och speglar inte den aktuella situationen i Vietnam", säger fru Nga. Säg det till protestanterna som fick stryk, säg det till zenmästare Thich Nhat Hanhs följeslagare som fördrevs med hugg och slag, säg det till det protestantiska h'mongerna, säg det till katolikerna som förlorat rättegång efter rättegång ...
Som kommersiell fest har den kristna julen verkligen erövrat Vietnam. Men som religiös högtid tycks den fortfarande vara hotfull. Det tycker jag är skäl nog att gå på Candle Lightning Service på julafton.

Sjuttio kilo

Bistert kallt, trädgårdsmöblerna har blåst omkull under natten, det ser ut som om en jätte varit framme. Häromdagen dömdes två vietnameser i 30-årsåldern till döden för smuggling av heroin och extasytabletter. Hemvändande amerikanske ambassadören Michael Michalak summerar det gångna året ur människorättssynpunkt: "2010 såg hur utrymmet för det offentliga samtalet krymptes i Vietnam." "Mer än 24 människor arresterades och ytterligare 14 dömdes för att fredligt ha uttalat sina åsikter." De som råkat illa ut är människorättsaktivister, advokater och bloggare: däribland en skvallerbloggare som råkat nämna anförvanten till en minister. Därmed ger sig myndigheterna i Vietnam in i en internationell debatt: är skvallerjournalistik på nätet den allra lägsta formen av vuxenmobbing eller ett tappert värnande av yttrandefriheten.
Vietnam är många länder samtidigt. Jag insåg hur långt man faktiskt tagit sig på mindre än generation när jag läste en gammal roman av landets främsta romanförfattare Duong Thu Huong och stötte på följande mening, som alltså var fullständigt rimlig år 1985: "Hon har blivit enorm, hon måste väga mer än sjuttio kilo."
Läs den meningen igen. Det är bara tjugofem år sen. För tjugofem år sen framstod man alltså som groteskt tjock om man var av normalvikt. Mopeder, västerländska matideal och stigande välstånd har grundligt ändrat på det. För tjugofem år sen var undernäring ett allt överskuggande samhällsproblem. Idag kan man oroa sig för skvallerbloggare. Jag tittar på människorna i min egen ålder som jag möter på gatan och inser att de flesta av dem är minst lika vilsna här som jag: förändringarna har gått så snabbt att de är lika mycket på bortaplan som jag.

Långdistanslucia

Idag är det den 14:e december, en dag som ibland gör mig vemodig över att vara vuxen, av ett ganska fånigt skäl: den 14:e december har jag och min bror namnsdag, vi heter båda Sten i andra namn efter vår morfar, och en gång i tiden betraktades vi som tillräckligt små för att man skulle fira detta mitt i adventsstök och luciafirande och skolavslutningar med vidhängande terminsbetyg (våra föräldrar var lärare). Jag minns när vi ansågs ha passerat gränsen för att få våra andranamn ignorerade ur namnsdagssynpunkt precis som alla andra vuxna: jag insåg att det var en gräns som passerats, ännu en grind till lustgården som stängts bakom oss. För de flesta vuxna är väl den 14:e december annars dagen då man ser till att det inte finns några stearinfläckar på de lucialinnen och stjärngossestrutar som ska återlämnas: så även i Hanoi. Den 14:e december är dagen efter ambassadens kanske största kraftsamling under året, när hundratals digniteter, anställda, samarbetspartner och svenskar i förskingringen bjuds på luciatåg, glögg och snittar: Lucia är större än nationaldagen. Lucia var idag crescendo på en helg full av gemensamma aktiviteter. På lördag var det Ingvars bar, en institution sedan den tid då svenskarna var isolerade från vietnamesiskt vardagsliv och helt enkelt behövde någonstans att äta. Ingvars bar är numera en månatlig träffpunkt för hanoisvenskar, ansvaret för baren går runt bland husen på campen och i lördags var det vår tur. Jag är ingen naturlig minglare och trivs bäst på barer som jag själv står i, för då vet jag var jag ska vara någonstans och vad jag ska göra. I söndags var det 21 K, halvmaran i Hanoi, som faktiskt vanns av svenska ambassaden i damklassen. Något senare på söndagen var det julpyssel (med glögg) hemma hos Tomas och Lisbet, och på måndagkvällen var det finkläder och högtidligt luciafirande. Samma människor ser alltså varandra hela tiden, fast i något olika funktioner och helt olika utrustningar: som mer eller mindre framgångsrika långdistanslöpare (själv tog jag slut vid 15.6), bargäster och dito personal, ansvarskännande föräldrar med sax och klistertub i hand, festdeltagare, stolta kameraförsedda föräldrar. I år hade Luciafirandet sammankopplats med ett seminarium om barnens rättigheter i Vietnam och en paneldebatt med en panel bestående av svenska och vietnamesiska barn, för att barnens delaktighet i samhällsprocessen inte skulle stanna vid ett abstrakt påstående. I den publiken satt jag som stolt kameraförsedd förälder. Jag antar att det är lite grann som livet på en oljerigg eller ombord på en ubåt, man får se varandra i alla roller. Det här var hur som helst den längsta Lucia jag varit med om. Idag gick jag delar av halvmarans sträckning och det var som att se en värld man bara sett i drömmen: lyxlägenheterna vid vattnet, restaurangerna med och utan plaststolar, den svarta grisen - hallucinationen fylldes i med regnets konturer och blev något mera verklig, fast när det regnar lika mycket som idag så är det lätt att få för sig att Hanoi egentligen bara är någonting som ens överhettade hjärna totat ihop av drömstumpar, gamla bilderböcker och sånt som bara blivit över.

Ghetto fabulous

Hur firar man advent i Hanoi? En kväll är det julkonsert på skolan. Man samlar in pengar för att fattiga vietnamesiska skolor ska kunna köpa in musikinstrument. Jag har fortfarande lite svårt för att allt skojigt man har själv måste rättfärdigas med välgörenhet, det är en aspekt av den amerikanska kulturen som jag har extremt svårt för, för mig är det sånt som borgmästarens härsklystna fru håller på med i Madicken: det tillhör en svunnen värld. Annars är det ungefär som svenskt luciafirande, fast inte alls. Det är ändå en FN-skola. De uppträdandes småsyskon hänger på scenen, precis som hemma, fast här ser de ut precis som Benettonreklamen. Inte heller låter det riktigt likadant: även om tioåringar inte spelar fiol bättre i Hanoi än i Hammarbyhöjden (jo, förresten: ett par hårddrillade koreaner gör nog faktiskt det) så är repertoaren delvis en annan: det är Jingle Bells, Deck the Halls och hela Bing Crosby-Kalle Anka-jultraditionen, fast körens och skolorkesterns medlemmar representerar minst fyrtio helt Bing Crosby-fria nationer. Miriams älskade och extremt brittiske lärare Mr Simon är konferencier i en fyra nummer för stor smoking, ser han inte lite ut som Benjamin Syrsa? Det är tropisk natt, palmerna vajar. Det sitter minst tre ambassadörer runt den provisoriska utomhusscenen. Dagen därpå är Miriam och bakar pepparkakshus på Hanoi Cooking Centre med sina kompisar. Vi går och julhandlar i utlänningskvarteren i Westlake, vi tittar på fantastiskt dyra franska delikatesspatéer, fikon för tvåhundra kronor paketet, men nöjer oss med ansjovis till Janssons frestelse. Julen är gränslösare, större och rödare. Här är det ingen som väntar med julgranen till dan före dopparedan, här åker allt upp direkt: Hanoi är lite ghetto fabulous, har man det så ska man visa det.

John Lennon, Xuan Dieu

Jag sitter på Tracy's Sportbar på Xuan Dieu. På TV:n står en reporter utanför Dakota building. Det är trettio år sen John Lennon sköts. Bilder av Dakota building förflyttar mig alltid till rökrutan på Frescati. Jag läste konstvetenskap då, jag var yngst och chocken över mordet var något som kunde förena mig med mina äldre studiekamrater (jag lyssnade nästan bara på Beatles). Jag har sökt upp Tracy's Sportbar för att någon sagt att de gör Hanois godaste hamburgare. Vietnam är jämte Nordkorea ett av världens få kvarvarande MacDonaldsfria länder. (Så går det när man vinner kriget.) För det mesta är det bra, men någon gång i månaden är det dåligt. Åtskilliga ställen påstår att de serverar hamburgare, men i praktiken serverar de mer eller mindre genomstekta pannbiffar. I Saigon finns sedan förra året Hard Rock Café. De serverar enligt min ovetenskapliga men uthålliga marknadsunderökning den enda goda hamburgaren i Vietnam. Allt det här har med John Lennon att göra. Hamburgare, rock'n'roll, den där knuttestilen som han återgick till varje gång han tog sig ut ur Robinson Crusoeskägget, allt hänger ihop, allt tillhörde det som hans generation efterkrigseuropéer drömde om, för dem var USA fyrfärg i en svartvit värld. Och de körde uppenbarligen upp spår som följande generation, det vill säga jag, har svårt att inte halka ner i. Om man alltså undrar hur vietnameser kan tycka att det är råcool med ett ställe som heter Tracy's Sportbar och har sporttroféer, flaggor, sexistiska skyltar och en TV i hörnet precis som om det låg i Boston eller Hoboken; om man undrar hur det kan finnas en slips, kofta eller t-shirt med amerikanska flaggan i varje klädaffär i Hanoi, så bör man påminna sig att Beatles slog igenom med sina amerikanska covers i det likaledes av amerikanska bombplan ödelagda Hamburg. För femtio år sen var det Europa som låg i ruiner och älskade ruinmakarna. Hamburgaren på Tracy's Sportbar är inte särskilt god. Inte blir den bättre av nyhetsinslagen. En upphetsad CNN-journalist har gjort ett längre reportage om en ny trend i Kina: självmord. Det har blivit ett lukrativt yrke att fiska döda kroppar ur Gula floden (500 dollar per kropp). Jag antar att det är det slutliga beviset på att Kina håller på att lämna fattigdomen bakom sig. Självmord begår man när fattigdomen hotar, inte när den är det enda man känner till. Jag har aldrig hört talas om självmord i Vietnam. Under viss högtid deklarerade landet sitt intåg bland medelinkomstländerna häromdagen. Kommer självmordsvågen nu? Kommer man att fiska kroppar ur Röda floden också? Och blir hamburgarna godare i ett medelinkomstland? Ja, det blir de naturligtvis: alla sådana åtkomliga livsstilsmarkörer kommer att blomma upp. Ute är det en vacker brittsommardag. Det är två veckor till jul.

Fattiga och rika

Jag cyklar ner till Yet Kieu, mittemot Konsthög-skolan i Hanoi där det ligger en konstnärs-handel som på ungefär sju och en halv kvadratmeter rymmer varje sorts material för varje sorts konstnär, åtminstone i traditionell bemärkelse, det är lite som att vandra in i ett parallellt universom och återuppleva en ungdom jag aldrig hade; fattig-konststudent-på-åttiotalet. Affärsinnehavaren frågar om jag är från Laos. Nej, från Sverige. Han rycker på axlarna. Jag lassar cykeln full med monterade och spända målardukar till den del av familjen som har bruk för sådant och vinglar hem genom eftermiddagstrafiken: i Stockholm hade min last kostat en veckolön, här kostar den som dagens lunch för två.

Naturligtvis är det fantastiskt att vara rik i ett par år. Fast det är inte helt okomplicerat. Vi är bara rika för att alla andra är så fattiga. Just nu dras Vietnam med galopperande inflation. Matpriserna har ökat drastiskt senaste månaden, valutan (som är knuten till dollarn) befinner sig i fritt fall och alla som kan köper guld.

För tjugo år sedan räknades Vietnam till Sydostasiens så kallade tigerekonomier. Ännu idag har man den sjätte största tillväxten i världen. Men siffrorna är inte hållbara, de bottnar inte i någon inhemsk produktion som är unik för landet, inte i några uppfinningar eller någon design, man levererar råvaror och billig arbetskraft till världsmarknaden. BNP-ökningen är egentligen bara ett kvitto på att man säljer sin arbetskraft ännu billigare än grannländerna, och tillverkar billigast möjliga konsumtionsvaror för västvärlden.

I måndags fick man låna 150 miljoner € av EU för att bygga tunnelbana i Saigon.

Det lockande med kolonierna, säger George Orwell någonstans, var att den fattiga medelklassen, shabby genteel, plötsligt i praktiken kunde lägga sig till med de överklassvanor man bara kände till i teorien: en tjänarstab, ridhästar osv. Alla var rika. Ber att få påpeka att jag åtminstone cyklar med mina målardukar.

Fotboll, fransmän och pirater

När vi var nere på stan och åt i går kväll bestod stadsbilden av vilt tjutande människokluster kring små eller stora TV-apparater: det vietnamesiska fotbollslandslaget spelade mot Filippinerna i Suzukicupen. I två timmar stod Hanoi still, det här är ett folk som älskar fotboll hett även om det länge varit en tämligen obesvarad kärlek. Visserligen förlorade man gårdagens match till slut, 0-2, men i stort sett skördar dagens landslag idel framgångar med sin portugisiske tränare Henrique Calisto. Vietnam älskar fotboll, särskilt europeisk ligafotboll. Vuxna män går gärna med Messis, Ronaldos eller Coles namn på ryggen och det finns ett antal TV-kanaler som visar ligamatcher av varierande färskhetsgrad. På söndagar har vietnameserna kunnat intala sig själva att de är världsmedborgare, skrålande i TV-soffan framför engelska ligan precis som resten av världen. Riktigt så är det inte längre. Franska satellitkanalen K+, som ägs av Canal Plus, har exklusiva rättigheter till spanska, italienska och delar av engelska ligan, och dessa matcher visas enbart på betal-TV. Betal-TV! I Vietnam! 250 000 dong i månaden kostar nöjet, vilket både är lite (en hundring) och mycket (medelinkomsten är 7 000 kronor - om året). Just betal-TV kanske inte är det mest populära sättet att introducera idén om intellektuell copyright i ett land där allt finns i piratkopior. Det intressanta är att Manchester Uniteds och Arsenals öden och äventyr sätter en press på regeringen som andra typer av i landet svårtillgängliga mänskliga aktiviteter inte kommit i närheten av. Fotboll engagerar uppenbarligen mer än buddhism, yttrandefrihet eller ens tillgången till Facebook. Efter inblandning från regeringen har fransmännen gått med på att släppa matcherna fria på internet. Man är förvånade: "det är ju inte som att vi tar ris från folket", säger Arnaud de Villeneuve från Canal Plus med klassisk fransk fingertoppskänsla för indokinafrågor. Under tiden fortsätter vissa TV-kanaler att visa engelska ligan ändå, utan minsta licens, precis som det mesta i praktiken sköts här i landet: om WTO-regler plötsligt implementerades i praktiken, skulle de flesta gator i Hanoi ligga öde, butikernas hyllor gapa tomma och människorna vara halvnakna. Vi piratkopierar allt, inklusive fotbollsmatcher.

Turistrekord

Vietnam kommer att ha fått besök av fem miljoner utländska turister innan året är slut, vilket är nytt rekord. Turistindustrin växer snabbare i Vietnam än i något land i närheten. Vad som inte nämns är att man fortfarande har samma problem: återvändarna. De som besöker Vietnam kommer sällan tillbaka, till skillnad från de som besöker till exempel Thailand. Många lämnar landet besvikna, vilket beror på felaktiga förväntningar orsakade av felaktig marknadsföring: en argsint liten nation som skrivit in sig i världshistorien genom att försvara sig med näbbar och klor mot världens största krigsmakter ska kanske inte presentera sig som en leende konkurrent till de thailändska stränderna. Vietnam är fattigare, kampen om turisternas pengar är råare. Det här är också ett land vars ledning befinner sig ungefär där den svenska ledningen befann sig när Klarakvarteren revs: man vill bygga bort alla fattigdomsbevis, och struntar i om man bygger bort en länk till det förflutna, en länk som folk kanske vill ha och behöver. Vilket gör att det romantiska Hanoi, med alla lämningar från vietnamesiska mandariner, kinesiska handelsmän och franska kolonialister, långsamt håller på att försvinna. Vietnamesiska massörer har hårdare nypor, vietnameser är ännu sämre på engelska och blir stressade när de inte förstår vad man vill, stränderna mot Kinesiska sjön är blåsigare, sanden är grövre, havet är utfiskat och vattnet är smutsigare. Våra grannar med dykerfarenhet från ställen som Malaysia eller Australien skrattar bara rått när vi pratar om snorklingen vid Phu Quoc. Det finns ett djupt sofistikerat Vietnam också, men det får man leta upp. Vietnam passar bättre för dem som orkar lite mer och är nyfikna på det som ligger vid sidan om allfartvägarna. Som färdigtuggat turistmål förstår jag att det är en djup besvikelse, men tyvärr är det färdigtuggade turistmål som de ansvariga myndigheterna försöker åstadkomma mer av: man bygger fler golfbanor och fler lyxresorts, och som vanligt är det den vanliga befolkningen som får flytta på sig, den som de flesta turister egentligen hoppas kunna komma i kontakt med.

Skyddsombud

Ibland vaknar jag svettig mitt i natten. Då har jag drömt att jag är skydds-ombud i Vietnam. Det här är ett land där människor faktiskt dör när det är åskväder, där elnätet antingen inte ger någon ström alls eller också ger ström på ett extremt oönskat sätt - jag vet inte hur många stötar vi fått av våra lokalinköpta lampor, och i Miriams rum finns en lampa som ser hur oskyldig ut som helst, men som får proppen att gå varje gång den slås på eller av. Européer skriver förtvivlade insändare om hur brandsäkerheten eftersätts i bostadshusen: folk blockerar brandutgångarna med sina motorcyklar, skriver de; folk gör brännoffer till sina förfäder eller grillar på balkongen så lågorna står meterhöga. Säkerhetsbälten i bilar? Finns alltid, åtminstone för syns skull - det är långtifrån alltid de fungerar. Det här är ett land där drunkning är den vanligaste dödsorsaken (åtminstone bland barn) eftersom simkunnigheten är så låg. Just nu närmar sig nyår, och vietnameserna slänger redan smällare till höger och vänster, och då talar vi inte om några ettöres utan om rejäla saker, såna som får fingrar att ryka. Man kan tycka att underhållningsvärdet av smällar skulle anses lågt i ett land som fått fler bomber över sig än vad som sammanlagt fälldes under hela andra världskriget, men så är det inte. Det här är ett land där man tar till vänster i rondellen, eftersom det går mycket fortare. Det här är ett land där de enda motorcyklister som aldrig stoppas av polisen är de som inte har hjälm, eftersom man bara beter sig så om man har kontakter. Allt det här är sånt som väcker till liv en person som slumrat så länge i mig att jag inte ens var riktigt medveten om hans existens: den Typiske Svensken.

Innebandy, fast utomhus

Vad gör svenska män som är medföljande till sina fruar på utlandsstationering? De idrottar, de håller sig i form. Det springs och tränas, det jämförs tider och det anmäls till lopp. Varje onsdag vandrar vi iväg till Van Phucs tennisbanor, en grupp svenska män med två hemsnickrade hockeymål (tillverkade av bambu och badmintonnät) samt en knippe innebandyklubbor. Innebandy eller field hockey? Innebandy, fast utomhus, antar jag. I början försökte de köra bort oss, trots att vi betalt hyra ett halvår i förväg, med motiveringen att vi förstörde underlaget på tennisplanen (till skillnad då från basketspelarna som är efter oss), men efter Eriks framgångsrika förhandlingar har vi tillgång en timme i veckan på samma villkor som alla andra. Jag tycker att det finns något vackert i att vi envisas med att bete oss som vilken svensk arbetsplats eller kamratklubb som helst - klart att vi ska ha en fast innebandytid, fast vi råkat halka över på fel halvklot för några år. Varje onsdag flockas några nyfikna vietnameser, ibland lyckas vi locka någon eller några att vara med och spela. Vårt mål är att introducera sporten i Vietnam, där man ju inte har någon vintersporttradition och därför inte ens i teorin kan associera till ishockey eller bandy. Brooks som är gift med en svenska brukar vara enda utlänning, han är dock amerikan så han är inte helt främmande för klubbsporter. Ibland tillstöter ett gäng från danska ambassaden, en gång var en finsk brandman med och igår fick vi en fransk föredetta hockeyspelare från Bordeaux att vara med. Innebandy bör spelas under en tropisk fullmåne, bland vietnamesiska basketlag. På vägen hem blir man omcyklad av sockerrörsförsäljare. Det är advent, den entusiastiska julskyltningen går nätt och jämnt att skilja från kommunistpartiets vanliga slogans i röd och gul neon. En gigantisk julgran glittrar muntert vid sidan om planen. Nästnästa gång är sista för säsongen, då ska vi avsluta med bia hoi. När jag kommer hem är det lucköppning. Min dotter har laddat ner SVT:s adventskalender på storebrors dator. Allt är som vanligt, fast bara nästan. Innebandy, fast utomhus.

Utveckling?

Rälsen i Vietnam har fortfarande syllar. Det betyder att en tågresa för någon i min ålder får oavsiktliga terapeutiska effekter: man skakas rent kroppsligen tillbaka till sin egen barn- och ungdom, rena hypnosen. Under resan hem från Sa Pa förstärks den här kroppsliga nostalgin av vad jag sett under eftermiddagen, vår promenad genom söndagsfriden i en by vid floden där tiden stannat för alltid. Människorna arbetade ute på fälten, och i det klara ljuset från eftermiddagssolen såg de ut som människor på en tavla. Jag tänkte först på Carl Larssons klassiska bilderbok om året på Sundborn, men det larssonska jordbruket vid förra sekelskiftet var alldeles för högteknologiskt. Det lantliv vi sett under dagen kunde lika gärna komma från sextonhundratalet, hade inte de holländska mästarna skildrat ungefär samma stämningar, samma dagsljus? Kanske var det bara den klara luften som berusade mig, kanske var jag bara en hanoibo som inte fått sin dagliga dos bensinångor och börjat bli vimsig, men för mig hade tiden stannat. I mitt huvud såg jag den röda traktorn som körde förbi huset där jag växte upp, varv efter varv, när den plöjde åkern på andra sidan vägen. Det kostade på att närma sig Hanoi, att se det industriella skräplandskapet gradvis ta över utanför tågfönstret. Det var så uppenbart att majoriteten av människorna hade det sämre i dessa kåkstäder än uppe i bergen. Och ändå var det hit ner de flesta ville, det var oundvikligt. Om ni vill veta hur de flesta hanoibor har det, så har jag läsning att rekommendera: The Road to Wigan Pier, George Orwells reportagebok från gruvarbetarbostäder i Nordengland år 1937. Allt det Orwell beskriver, slumbostäder, trångboddhet, smuts, bristande avlopp, under- och felnäring, är den dagliga verkligheten för de allra flesta av våra grannar. Var det hit utvecklingen strävade, frågar Orwell, var det för detta som Columbus korsade Atlanten och James Watt skapade ångmaskinen, för att komma hit - "to labyrinthine slums and dark back kitchens with sickly, ageing people creeping round and round them like black beetles." Sjuttio år senare har Europa i stort sett lyckats flytta den sortens arbetarklassmisär långt ur sikte, till andra sidan jordklotet. Är det något att vara stolta över?