Långdistanslucia

Idag är det den 14:e december, en dag som ibland gör mig vemodig över att vara vuxen, av ett ganska fånigt skäl: den 14:e december har jag och min bror namnsdag, vi heter båda Sten i andra namn efter vår morfar, och en gång i tiden betraktades vi som tillräckligt små för att man skulle fira detta mitt i adventsstök och luciafirande och skolavslutningar med vidhängande terminsbetyg (våra föräldrar var lärare). Jag minns när vi ansågs ha passerat gränsen för att få våra andranamn ignorerade ur namnsdagssynpunkt precis som alla andra vuxna: jag insåg att det var en gräns som passerats, ännu en grind till lustgården som stängts bakom oss. För de flesta vuxna är väl den 14:e december annars dagen då man ser till att det inte finns några stearinfläckar på de lucialinnen och stjärngossestrutar som ska återlämnas: så även i Hanoi. Den 14:e december är dagen efter ambassadens kanske största kraftsamling under året, när hundratals digniteter, anställda, samarbetspartner och svenskar i förskingringen bjuds på luciatåg, glögg och snittar: Lucia är större än nationaldagen. Lucia var idag crescendo på en helg full av gemensamma aktiviteter. På lördag var det Ingvars bar, en institution sedan den tid då svenskarna var isolerade från vietnamesiskt vardagsliv och helt enkelt behövde någonstans att äta. Ingvars bar är numera en månatlig träffpunkt för hanoisvenskar, ansvaret för baren går runt bland husen på campen och i lördags var det vår tur. Jag är ingen naturlig minglare och trivs bäst på barer som jag själv står i, för då vet jag var jag ska vara någonstans och vad jag ska göra. I söndags var det 21 K, halvmaran i Hanoi, som faktiskt vanns av svenska ambassaden i damklassen. Något senare på söndagen var det julpyssel (med glögg) hemma hos Tomas och Lisbet, och på måndagkvällen var det finkläder och högtidligt luciafirande. Samma människor ser alltså varandra hela tiden, fast i något olika funktioner och helt olika utrustningar: som mer eller mindre framgångsrika långdistanslöpare (själv tog jag slut vid 15.6), bargäster och dito personal, ansvarskännande föräldrar med sax och klistertub i hand, festdeltagare, stolta kameraförsedda föräldrar. I år hade Luciafirandet sammankopplats med ett seminarium om barnens rättigheter i Vietnam och en paneldebatt med en panel bestående av svenska och vietnamesiska barn, för att barnens delaktighet i samhällsprocessen inte skulle stanna vid ett abstrakt påstående. I den publiken satt jag som stolt kameraförsedd förälder. Jag antar att det är lite grann som livet på en oljerigg eller ombord på en ubåt, man får se varandra i alla roller. Det här var hur som helst den längsta Lucia jag varit med om. Idag gick jag delar av halvmarans sträckning och det var som att se en värld man bara sett i drömmen: lyxlägenheterna vid vattnet, restaurangerna med och utan plaststolar, den svarta grisen - hallucinationen fylldes i med regnets konturer och blev något mera verklig, fast när det regnar lika mycket som idag så är det lätt att få för sig att Hanoi egentligen bara är någonting som ens överhettade hjärna totat ihop av drömstumpar, gamla bilderböcker och sånt som bara blivit över.