Ghetto fabulous

Hur firar man advent i Hanoi? En kväll är det julkonsert på skolan. Man samlar in pengar för att fattiga vietnamesiska skolor ska kunna köpa in musikinstrument. Jag har fortfarande lite svårt för att allt skojigt man har själv måste rättfärdigas med välgörenhet, det är en aspekt av den amerikanska kulturen som jag har extremt svårt för, för mig är det sånt som borgmästarens härsklystna fru håller på med i Madicken: det tillhör en svunnen värld. Annars är det ungefär som svenskt luciafirande, fast inte alls. Det är ändå en FN-skola. De uppträdandes småsyskon hänger på scenen, precis som hemma, fast här ser de ut precis som Benettonreklamen. Inte heller låter det riktigt likadant: även om tioåringar inte spelar fiol bättre i Hanoi än i Hammarbyhöjden (jo, förresten: ett par hårddrillade koreaner gör nog faktiskt det) så är repertoaren delvis en annan: det är Jingle Bells, Deck the Halls och hela Bing Crosby-Kalle Anka-jultraditionen, fast körens och skolorkesterns medlemmar representerar minst fyrtio helt Bing Crosby-fria nationer. Miriams älskade och extremt brittiske lärare Mr Simon är konferencier i en fyra nummer för stor smoking, ser han inte lite ut som Benjamin Syrsa? Det är tropisk natt, palmerna vajar. Det sitter minst tre ambassadörer runt den provisoriska utomhusscenen. Dagen därpå är Miriam och bakar pepparkakshus på Hanoi Cooking Centre med sina kompisar. Vi går och julhandlar i utlänningskvarteren i Westlake, vi tittar på fantastiskt dyra franska delikatesspatéer, fikon för tvåhundra kronor paketet, men nöjer oss med ansjovis till Janssons frestelse. Julen är gränslösare, större och rödare. Här är det ingen som väntar med julgranen till dan före dopparedan, här åker allt upp direkt: Hanoi är lite ghetto fabulous, har man det så ska man visa det.