Fattiga och rika

Jag cyklar ner till Yet Kieu, mittemot Konsthög-skolan i Hanoi där det ligger en konstnärs-handel som på ungefär sju och en halv kvadratmeter rymmer varje sorts material för varje sorts konstnär, åtminstone i traditionell bemärkelse, det är lite som att vandra in i ett parallellt universom och återuppleva en ungdom jag aldrig hade; fattig-konststudent-på-åttiotalet. Affärsinnehavaren frågar om jag är från Laos. Nej, från Sverige. Han rycker på axlarna. Jag lassar cykeln full med monterade och spända målardukar till den del av familjen som har bruk för sådant och vinglar hem genom eftermiddagstrafiken: i Stockholm hade min last kostat en veckolön, här kostar den som dagens lunch för två.

Naturligtvis är det fantastiskt att vara rik i ett par år. Fast det är inte helt okomplicerat. Vi är bara rika för att alla andra är så fattiga. Just nu dras Vietnam med galopperande inflation. Matpriserna har ökat drastiskt senaste månaden, valutan (som är knuten till dollarn) befinner sig i fritt fall och alla som kan köper guld.

För tjugo år sedan räknades Vietnam till Sydostasiens så kallade tigerekonomier. Ännu idag har man den sjätte största tillväxten i världen. Men siffrorna är inte hållbara, de bottnar inte i någon inhemsk produktion som är unik för landet, inte i några uppfinningar eller någon design, man levererar råvaror och billig arbetskraft till världsmarknaden. BNP-ökningen är egentligen bara ett kvitto på att man säljer sin arbetskraft ännu billigare än grannländerna, och tillverkar billigast möjliga konsumtionsvaror för västvärlden.

I måndags fick man låna 150 miljoner € av EU för att bygga tunnelbana i Saigon.

Det lockande med kolonierna, säger George Orwell någonstans, var att den fattiga medelklassen, shabby genteel, plötsligt i praktiken kunde lägga sig till med de överklassvanor man bara kände till i teorien: en tjänarstab, ridhästar osv. Alla var rika. Ber att få påpeka att jag åtminstone cyklar med mina målardukar.