John Lennon, Xuan Dieu

Jag sitter på Tracy's Sportbar på Xuan Dieu. På TV:n står en reporter utanför Dakota building. Det är trettio år sen John Lennon sköts. Bilder av Dakota building förflyttar mig alltid till rökrutan på Frescati. Jag läste konstvetenskap då, jag var yngst och chocken över mordet var något som kunde förena mig med mina äldre studiekamrater (jag lyssnade nästan bara på Beatles). Jag har sökt upp Tracy's Sportbar för att någon sagt att de gör Hanois godaste hamburgare. Vietnam är jämte Nordkorea ett av världens få kvarvarande MacDonaldsfria länder. (Så går det när man vinner kriget.) För det mesta är det bra, men någon gång i månaden är det dåligt. Åtskilliga ställen påstår att de serverar hamburgare, men i praktiken serverar de mer eller mindre genomstekta pannbiffar. I Saigon finns sedan förra året Hard Rock Café. De serverar enligt min ovetenskapliga men uthålliga marknadsunderökning den enda goda hamburgaren i Vietnam. Allt det här har med John Lennon att göra. Hamburgare, rock'n'roll, den där knuttestilen som han återgick till varje gång han tog sig ut ur Robinson Crusoeskägget, allt hänger ihop, allt tillhörde det som hans generation efterkrigseuropéer drömde om, för dem var USA fyrfärg i en svartvit värld. Och de körde uppenbarligen upp spår som följande generation, det vill säga jag, har svårt att inte halka ner i. Om man alltså undrar hur vietnameser kan tycka att det är råcool med ett ställe som heter Tracy's Sportbar och har sporttroféer, flaggor, sexistiska skyltar och en TV i hörnet precis som om det låg i Boston eller Hoboken; om man undrar hur det kan finnas en slips, kofta eller t-shirt med amerikanska flaggan i varje klädaffär i Hanoi, så bör man påminna sig att Beatles slog igenom med sina amerikanska covers i det likaledes av amerikanska bombplan ödelagda Hamburg. För femtio år sen var det Europa som låg i ruiner och älskade ruinmakarna. Hamburgaren på Tracy's Sportbar är inte särskilt god. Inte blir den bättre av nyhetsinslagen. En upphetsad CNN-journalist har gjort ett längre reportage om en ny trend i Kina: självmord. Det har blivit ett lukrativt yrke att fiska döda kroppar ur Gula floden (500 dollar per kropp). Jag antar att det är det slutliga beviset på att Kina håller på att lämna fattigdomen bakom sig. Självmord begår man när fattigdomen hotar, inte när den är det enda man känner till. Jag har aldrig hört talas om självmord i Vietnam. Under viss högtid deklarerade landet sitt intåg bland medelinkomstländerna häromdagen. Kommer självmordsvågen nu? Kommer man att fiska kroppar ur Röda floden också? Och blir hamburgarna godare i ett medelinkomstland? Ja, det blir de naturligtvis: alla sådana åtkomliga livsstilsmarkörer kommer att blomma upp. Ute är det en vacker brittsommardag. Det är två veckor till jul.