Skyddsombud

Ibland vaknar jag svettig mitt i natten. Då har jag drömt att jag är skydds-ombud i Vietnam. Det här är ett land där människor faktiskt dör när det är åskväder, där elnätet antingen inte ger någon ström alls eller också ger ström på ett extremt oönskat sätt - jag vet inte hur många stötar vi fått av våra lokalinköpta lampor, och i Miriams rum finns en lampa som ser hur oskyldig ut som helst, men som får proppen att gå varje gång den slås på eller av. Européer skriver förtvivlade insändare om hur brandsäkerheten eftersätts i bostadshusen: folk blockerar brandutgångarna med sina motorcyklar, skriver de; folk gör brännoffer till sina förfäder eller grillar på balkongen så lågorna står meterhöga. Säkerhetsbälten i bilar? Finns alltid, åtminstone för syns skull - det är långtifrån alltid de fungerar. Det här är ett land där drunkning är den vanligaste dödsorsaken (åtminstone bland barn) eftersom simkunnigheten är så låg. Just nu närmar sig nyår, och vietnameserna slänger redan smällare till höger och vänster, och då talar vi inte om några ettöres utan om rejäla saker, såna som får fingrar att ryka. Man kan tycka att underhållningsvärdet av smällar skulle anses lågt i ett land som fått fler bomber över sig än vad som sammanlagt fälldes under hela andra världskriget, men så är det inte. Det här är ett land där man tar till vänster i rondellen, eftersom det går mycket fortare. Det här är ett land där de enda motorcyklister som aldrig stoppas av polisen är de som inte har hjälm, eftersom man bara beter sig så om man har kontakter. Allt det här är sånt som väcker till liv en person som slumrat så länge i mig att jag inte ens var riktigt medveten om hans existens: den Typiske Svensken.