fredag 31 december 2010

God fortsättning, gott slut!

Idag är det en vecka sedan julafton, då vi var på Candle lightning service på Hotell Intercon-tinental. Jag är fortfarande lite skakad när jag tänker på den. Eller kanske illa berörd. Tänk att jag var tvungen att åka mer än 7 000 kilometer för att möta min egen kulturella härkomst: bekännelsekyrkan. Det stods upp och det viftades med handen och det talades med hög röst och det hördes ett och annat spontant halleluja. Jag och familjen hukade i bänkarna, lätt generade. Den evangeliska kyrkan, härifrån kommer hela min släkt. Sådana här gudstjänster fick pappa genomleva som officersbarn i Frälsningsarmén: på julafton förstod jag varför pappa är en såpass återhållsam och föga ostentavi människa som vuxen, han avskyr att dra uppmärksamheten till sig och den avskyn måste ha grundlagts på just sådana här gudstjänster. Svenska kyrkans lite ljumma inställning där man inte så mycket är ett kollektiv som en grupp individer som råkat hamna i samma lokal, ungefär som i en tunnelbanevagn, kändes plötsligt väldigt attraktiv. Men det är jag och min släkthistoria. Min morfars morfar döpte folk på Dalälvens is till jul. Våra grannar J-P och Aimee som är utsända i Hanoi från Minnesota ungefär som farfar och farmor skickades till Strängnäs eller Västerås väcker med andra ord rätt starka känslor hos mig: de är närmare något hos mig än jag själv är.
De väcker starka känslor hos de vietnamesiska myndigheterna också. Och det var väl egentligen det jag ville berätta om. Häromdagen kom nämligen den officiella förklaringen till händelserna strax före jul som slutade med att en vietnamesisk protestant påträffades död i häktet. Man påstår att HCF, The Hanoi Christian Fellowship, hyrde lokal under falska förespeglingar: "ett möte för dem som brukade bo och arbeta i Ryssland". När det visade sig att programmet istället innehöll julfirande av kristet slag ställde hyresvärden in mötet och hänvisade till annan lokal. Man samlades ändå för att protestera mot att mötet ställts in, varvid man "störde lokaltrafiken", vilket till slut "tvingade ansvariga myndigheter att skingra massan och arrestera nio personer". Samma artikel påpekar att "Party and State" - det är standarduttrycket - alltid respekterat medborgarnas rätt till religionsfrihet. Det är naturligtvis rättare att säga att man respekterar andra nationers medborgares rätt till religionsfrihet: det var ingen som slog ner eller skingrade vårt julfirande, som vad jag förstår organiserades av samma religionsförbund, HCF, men då endast besöktes av utlänningar och dessutom på ett lyxhotell.
Morfars morfar höll nog aldrig gudstjänst på lyxhotell. Men han fick nog aldrig stryk av polisen heller. Ibland är det svårt att verkligen fatta att vi lever i samma tid, ibland när jag går längs de trånga och stinkande gränderna - som finns litterärt skildrade av Dickens, fast då i skepnad av London på 1850-talet - känner jag mig som ett spöke från deras framtid.
Igår hämtade jag för övrigt ut visum till hela familjen på Myanmars ambassad. När vi reser dit kanske jag får svar på en fråga som inte lämnar mig någon ro: varför det förtryckta burmesiska folket engagerat en hel värld när det minst lika förtryckta vietnamesiska folket inte inspirerar till mer än en axelryckning. Inte ens den kommande nerläggningen av vårt lands ambassad i Vietnam förmår engagera mer än till inrikespolitiska kommentarer. Vietnam har den trettonde största folkmängden i världen. Trettonde. Det går i stort sett tio vietnameser på varje svensk. Och de flesta av dessa tio saknar både den grundläggande sociala trygghet man kunde vänta sig av ett kommunistland (fri sjukvård, fri skolgång, allmän pension) och elementära fri- och rättigheter. 2010 var tydligen året då Sverige bestämde sig för att skjuta deras problem ännu lite längre bort.

6 kommentarer:

Kim M Kimselius sa...

Mycket intressant inlägg! Gott Nytt År! Kram Kim

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Kristoffer, jag vill önska dig Gott nytt år. Jag blir så betryckt av det du skriver om det land jag kommit att tycka så mycket om och undrar vad vi kan göra?
Bästa hälsningar
Eva

Kristoffer sa...

Kära ni, gott nytt år själva!
Eva, vad kan man göra? Man kan göra precis det du gör: man kan intressera sig, man kan engagera sig. För drygt tio år sen bodde ju Elsa och jag i Vitryssland som då ingen hemma kände till. Sedan dess har ett starkt engagemang växt fram i Sverige för det vitryska folket och deras demokratirörelse - både på gräsrotsnivå och mer organiserat politiskt. Nu har många varit där, det finns ett vardagligt kontaktnät och de flesta vet att Vitryssland är ett grannland. Det engagemanget har ju vuxit fram ur kontakter och några envisa människors engagemang, kämpar som Maria Söderberg och Urban Ahlin. Så du ska fortsätta tycka om Vietnam, du ska fortsätta åka hit, du ska fråga och du ska berätta! Jag tror lite kökspsykologiskt att många vill förneka förtrycket i Vietnam för att det på något konstigt sätt skulle underkänna deras eget engagemang i ungdomen. Så är det ju inte: det var rätt att bry sig om Vietnam på 60-talet och det är rätt nu!
Varma hälsningar från Hanoi,
Kristoffer

EB sa...

Att vietnameserna skulle vara lika förtryckta som burmeserna stämmer inte. Det finns grader av förtryckt. Vietnam har tex. inte godtyckliga avrättningar, varken av kriminella eller dissidenter. Man arresterar dissidenter, håller skenrättegångar, håller dem i fängelse ungefär 1/3 av straffet och sedan släpper dem till husarrest (efter påtryckningar från omvärlden).Det är en välövat process som både avskräcker potentiella dissidenter samtidigt som man blidkar omvärlden. Men man avrättar inte dissidenter.

I övrigt är rättsäkerheten mycket större i Vietnam. Så länge det inte handlar om politiskt och religöst verksamhet så kan den anklagade förvänta sig en hyffsad rättsäker behandling.

Vietnam skiljer sig från Burma på en annan viktig punkt. Den vietnamesiska regeringens främsta mål är att landets ekonomi ska utvecklas och att dess befolknings levnadsstandard ska höjas - miljontals har lyfts ur fattigdomen sedan 90-talet. Burmas styrande är däremot genuint ointresserade av allt detta. De är enbart intresserade av att berika sig själva.

Kristoffer sa...

Hej EB, två kommentarer:
För det första är det ett faktum att 80 % av alla som blir dömda i Vietnam inte har tillgång till juridisk representation: de döms alltså utan att kunna försvara sig, vilket inte kan kallas rättssäkerhet hur man väljer att definiera det.
För det andra: Det stämmer säkert att höjningen av levnadsstandarden är vad regeringen prioriterar mest men jag tror inte att du på allvar menar att den vietnamesiska regeringen - och dess släktingar - inte berikat sig. Läs Bill Haytons bok "Vietnam. Rising Dragon" för talrika exempel på hur tätt man knyter familjebanden mellan den politiska och ekonomiska makten i landet.

Hejhå sa...

Huhh.. Hur kan man på fullt allvar tro att den vietnamesiska regeringen vill höja medborgarnas levnadsstandard utan att sätta sig själva i första hand? - 25 år har gått sedan införandet av Doi Moi och aldrig tidigare har inkomstskillnaderna varit så stora som de är idag. Efter att ha vistats i Vietnam under en längre period och mött både underklassens underklass ute på landsbygden och den övre akademiska medelklassen i Hanoi skräms man av de enorma klasskillnader som råder. Även om den övre medelklassen har det gott ställt säger de själva att deras förmögenhet motsvarar 50 öre av vad landets riktigt förmögna klick har.

Regeringen må förbättra landets ekonomi i viss mening - men det på bekostnad av de svaga och utstötta i samhället. De utvecklar inte landets ekonomi för medborgarnas skull utan enbart för sin egen vinnings skull. Den "starka" och progressiva ekonomi som landet har byggt upp är i princip som en ballong - det må vara en välisolerad fasad men under ytan finns det ingenting. Landet kan varken stoltsera med någon riktigt skarp och högkvalitativ arbetskraft inom ex. IT- och civilingenjörsområdet (pga att de inte satsar fullt ut på ett fungerande skol- och utbildningsväsende) eller kan uppvisa några generella förbättringar av infrastrukturen sedan 1990-talet. Att då börja bygga skyskrapor, som nu görs i både HCMC och Hanoi är i mitt tycke ett simpelt trick för att framstå som framgångsrikt. Men det är bara att ta sig några mil utanför Hanoi så inser man att den ekonomiska och sociala välfärden går fruktansvärt långsamt.