Vad ville Ho?

Jonatans lag spelar fotbollsturnering. Eftersom man spelar många korta matcher med femmannalag delas Red River United upp i två lag, vilket gör att man behöver en extra coach och jag får rycka in - efter alla år av troget och hyggligt diskret hejande i regn, snö och fyrtiogradig värme får jag chansen. Och det går bra: de vinner sina första matcher, de håller ihop, de spelar till slut match om tredje pris. Det både liknar och inte liknar de otaliga turneringar jag bevistat i Stockholm med omnejd. Här finns lag från franska skolan och ryska skolan, här finns ett lag för barnhemsbarn, och här finns lokala lag med namn som Nguyen Du (Vietnams nationalpoet, jag gissar att det är ett skolnamn, ungefär som Tegnérskolan eller Viktor Rydbergs Gymnasium). Inte lika många föräldrar som på en svensk turnering: vietnamesiska killar förutsätts klara sig själva i större utsträckning. Det är lite ruffare arrangemang, lite smutsigare, lite enklare, plaststolar, stekhett solsken, enklaste möjliga servering (med öl direkt ur kylskåpet: första gången jag ser öl till salu på pojkfotboll) - men fotbollen är bra och domarna är från vietnamesiska fotbollsförbundet, inga tvångsinkallade tonåringar som det skulle vara i Sverige. Allra roligast är att göra sig själv till en fluga på väggen och bara lyssna på killarna i andhämtningspauserna mellan matcherna, höra språken som blandas, de olika erfarenhetsfönstren och tolkningsramarna som ska jämkas ihop, plötsligt blir det tydligt hur oerhört nyttigt det är för alla att få en titt på världen utanför Verona:
- Ser du killen där borta? Hans pappa har suttit i husarrest.
- Husarrest?
- Mmh. Han fick inte gå utanför sitt hus.
- Fy fan vad tråkigt jag skulle tycka det var (med djup inlevelse: att vara "grounded" är de här killarnas värsta straff).
- Vad hade han gjort då?
- Han hade skrivit grejer.
- Vad då för grejer?
- Om demokrati.
- Demokrati? Var det det som Ho Chi Minh ville ha?
- Jag vet inte, var det?
- Nej, han ville ha kommunism.
- Okej, jag fattar. När är nästa match?

Bai Bang bakom spegeln

Notera att den svenska flaggan är spegelvänd på bilden! Jag kan tänka mig att många av de svenskar som sett den dagligdags nog känt sig som Alice, som om de trillat ner i kaninhålet eller hamnat bakom spegeln. Den här fina skylten med sin vackra kvartett kvinnliga arbetare och tjänstemän pryder nämligen ingången till det största svenska biståndsprojektet i modern historia: pappersbruket Bai Bang. Framför allt det mest omdiskuterade: på gott och ont har Bai Bang varit ett begrepp, ett slagträ i debatten, som framhållits både som ett ovanligt lyckat exempel på bistånd (eftersom pappersbruket idag är ett vinstdrivande företag, som sysselsätter 2 000 människor direkt, håller igång infrastrukturen i en hel bygd och bl a resulterat i en yrkesskola) och ett ovanligt misslyckat exempel (eftersom det blev så mycket dyrare än väntat - 2, 6 miljarder kronor kostade det till slut - och tog så mycket längre tid, just för att infrastrukturen saknades från början). Säkert är att det inte blir några nya Bai Bang: de svenska biståndsprojekten ser inte ut så här längre, vi åker inte ut och gör längre, vi åker ut och lär ut hur man kan göra i stället. Jag har sett åtskilliga tryckerier i mitt liv, men det här var mitt första pappersbruk, men jag hade turen att besöka Bai Bang med Pelle, som faktiskt jobbat på pappersbruk i sin ungdom, och kunde bocka av jämförelsepunkter med svensk tillverkning och svenskt arbetsskydd. Och det var väl det mest märkliga: Bai Bang är ett helt vanligt pappersbruk, som hämtar upp trä från älven (nåja, floden) i ena änden och spottar ur sig kopieringspapper i A4-format i andra änden. Idag är det en helt vanlig arbetsplats. Svenska lyftkranar, kullager från SKF och ditresta experter från Uddevalla med snus under läppen - mitt bland palmträden, plåttaken och förfädersaltaren. (Fast så kanske inte de ditresta svenskarna tyckte, som efter arbetstid hölls åtskilda från lokalbefolkningen bakom ett högt staket mitt i djungeln - det här var på den tiden vietnameser var förbjudna att umgås med utlänningar.) Och det var väl det som var meningen med biståndet: att hjälpa ett fattigt land att uppnå det som vi tar för givet, det som är normalitet för oss. Då var det papper: idag är det snarare det man kan skriva - eller inte skriva - på de där papperen som det svenska biståndet handlar om.

Fantasyn till makten

Idag är en nationell helgdag i Vietnam, till åminnelse av de legendariska Hungkungarna, en sagodynasti som tillskrivs enandet av landets norra delar. (Dynastin grundades genom äktenskap mellan en drakkung och en älvadrottning, bara så ni vet.) Halvannan timmes bilfärd nordväst om Hanoi ligger templet till deras åminnelse, dit alla beger sig såhärårs, för att tända rökelse och visa sin vördnad. Dit åkte vi med poliseskort, en klassisk motorcade som på film, med en polisbil med tjutande sirener som körde först för att tvinga störande trafik av vägen: bilkaravanen som pressades fram genom den föga samarbetsvilliga trafiken bestod kanske inte direkt av stadsöverhuvuden, utan av ambassadens anställda och medföljande som bjudíts på en trevlig utflykt och nu kände sig svenskt generade över att ställa till så mycket besvär och uppseende (fast jag tyckte i smyg att det var lite häftigt eftersom det var precis som på bio). När vi väl kom fram var det en trängsel som på Kiviks marknad: alla skulle uppför samma leriga stig till templet, tända rökelse och betyga sin vördnad, och alla skulle göra det samtidigt, ganska många vietnamesiska män var helgdagsrunda under fötterna och det massiva säkerhetsuppbådet kring de svenska gästerna var mer än lovligt nervösa. I stället för att i förväg ordna avspärrningar eller en särskild väg avsåg man att bokstavligt talat knuffa oss genom folkmassan, och satte igång med detta under stort allvar och hyttande med batongerna - en form av artighet som jag hade svårt att riktigt uppskatta, måste jag erkänna. Det var varmt, svettigt, trångt, genant och jag tycker dessutom inte alls om när främmande människor tar på mig och/eller säger åt mig vad jag ska göra. Ingen hade heller riktigt lyckats förklara för oss vad det var vi skulle se, hur gammalt det var eller vad som var så speciellt med det. Jag kände djup beundran för vår ambassadör, som regelbundet måste visa åtminstone ett artigt intresse även i situationer som det inte är mänskligt möjligt att intressera sig för (till exempel för att man inte uppfattar vad det egentligen är som händer). Som utsänd i främmande land måste man kunna möta uppenbara motsägelser och inkonsekvenser utan att påpeka dem, vilket jag med min kvällstidningsbakgrund, där det är just är de konfrontativa frågorna som är viktigast att ställa, får bita mig i tungan för att klara av: varför till exempel firar ett kommunistland överhuvudtaget kungar, sagokungar dessutom? Å andra sidan har personkulten genom åren suddat ut alltfler av Ho Chi Minhs mänskliga särdrag tills han också antagit konturerna av en sagokung, perfekt i alla lägen (visste ni till exempel att Ho Chi Minh var en av skämtteckningens pionjärer?), och uppståndelsen kring Hungkungarnas tempel var platt intet jämfört med den rigoröst bevakade andakt som råder vid Hos mausoleum. Kulten kring Hungdynastin har naturligtvis med dess mytiska ursprung att göra, så bekvämt för en kommunistisk historieskrivning: inga besvärande fakta kan sätta vårtor på porträttet, inga snedsprång eller ovanor måste sminkas bort. Sagan, som kan renodla den önskvärda sanningen, kanske rentav är den renaste formen av historiematerialism? Möjligen gör min bakgrund som fantasyförfattare att jag har en lysande framtid som nationalhistoriker här?
Skrivet till Dorothy Ashby: The Rubaiyat of Dorothy Ashby

Skjuta eller spruta?

Det är ingen hemlighet att Vietnam tillhör den minskande gruppen av länder som alltjämt både utdömer (59 förra året, enligt Amnestys ytterst återhållna siffror) och tillämpar (9 förra året, enligt samma källa: det är alltså en minimisiffra) dödsstraffet. Det är faktiskt bara åtta länder i Asien som fortfarande tillämpar dödsstraff, däribland det svenska turistparadiset Thailand. Detta är som sagt ingen hemlighet - googlar man "vietnam dödsstraff" så kommer Amnestysiffrorna direkt, under en rad betalda resebyråannonser, bland annat Fritidsresors för semesterparadiset Phu Quoc (gammal fängelseö, liksom Can Dao där man numera kan spela golf). Naturligtvis ska ni resa till Vietnam, ju fler ögon som riktas mot det här landet desto bättre: men ni ska ha klart för er vart det är ni åker. Därför vill jag gärna berätta om en diskussion som fördes i nationalförsamlingens ständiga utskott (det låter som något från franska revolutionen) igår: man anser att bruket av exekutionsplutioner sätter en omänsklig och inhuman press på de lagens väktare som ska utföra domarna, och därför vill man gå över till avrättningar med giftinjektioner i stället. Det skulle vara mindre plågsamt, billigare och mindre psykologiskt skadligt - för bödlarna. Ständiga utskottet beslöt att ägna det närmaste året åt att utarbeta hur man praktiskt ska kunna gå över till giftinjektioner, under tiden får alltså de stackars exekutionsplutonerna fortsätta med sin traumatiserande verksamhet. Bilden föreställer en giljotin som användes av fransmännen för att avrätta vietnamesiska revolutionärer och nationalister som satt i Hoa Lo, "Hanoi Hilton" som amerikanerna kallade stadsfängelset (nu granne med Hanoi Towers, ett luftkonditionerat lägenhetshotell för utlänningar med ett shoppingcentrum där vi går och klipper oss). Hoa Lo är idag museum med en grym men effektiv pedagogik: jag har tagit hårdförare gäster dit, så jag har sett den där giljotinen några gånger, man vill gärna inskärpa i besökarna hur taskiga fransmännen var mot vietnameserna (och hur snälla vietnameserna var mot sina amerikanska fångar: en hel avdelning av museet ägnas åt bilder på glada amerikaner som spelar gitarr, firar jul och hyllar Ho Chi Minh). En av dem som avrättades var Nguyen Thai Hoc, som gett namn åt gatan vi tar varenda dag in till stan. Jag tänker inte ens försöka komma på någon avslutningspoäng.
Skrivet till Arthur Verocai: Arthur Verocai

Vulkanaska

Man kunde tro att Vietnam ligger tillräckligt långt bort för att undgå verkan av isländska vulkanutbrott, men då har man inte förstått hur världen hänger ihop. Den moderna kulturen går i hög grad ut på att upphäva eller åtminstone förneka avstånd i rummet: när inte det längre är möjligt så blir detta avstånd närmast fysiskt i sin oöverbryggbarhet, som det måste ha tett sig på, tja, Kiplings tid. Ju längre hemifrån, desto mer beroende av de kommunikationer som finns. Tåg till Hanoi tar minst elva dagar, och den postbåt som trafikerar Fjärran östern finns nog bara i Kiplings diktvärld: när luftrummet över Europa fylls av vulkanaska stängs även vi av från världen. Isländska vulkanutbrott är lika katastrofala för vår kontakt med yttervärlden som rödskjortornas revolt i Bangkok, och när bägge inträffar samtidigt är det bara att ge upp. Det betyder att kurirposten blir liggande, att fäder och äkta män på Sverigebesök blir sittande ute på Arlanda - och att vänner vilkas Hanoibesök sedan ett halvår planerats med militärisk noggrannhet närmast minut för minut får ställa in från ena dagen till den andra. Packade resväskor, nyinförskaffade pass i Stockholm: i Hanoi nystädat gästrum, nyköpta blommor, små gästtvålar, fylld kyl och frys, bokade resor till Halong Bay och Hoi An. Och inga flyg till eller från Europa. Hanoi visade upp sig sitt söndagsfinaste ansikte, sitt smutsigaste och mest exotiska och extremorientaliska och skynda-innan-det-försvinner-och-blir-som-Singapore-ansikte: men vad skulle vi med det till, när vi inte fick visa det för nån? Till sist gjorde vi som alla andra expats, tröstgick på bio och tröståt söndagmiddag på Al Fresco's i stället. Nu undrar jag, som väntar på en beställd blankett, om Skatteverket kommer att acceptera vulkanaska som orsak till försenad inlämning av självdeklarationen?
Skrivet till Charles Lloyd: Jumping the Creek

När jag hör ordet tillväxt...

Miriams klass har produktion som tema just nu, och en av höjdpunkterna ägde rum häromdagen: utflykt till Hondafabriken för att se hur en moped blir till. Som medföljande har man lite mer tid att följa med på skolutflykter, och man är ju dum om man inte tar chansen att få snegla på barnens vardag: den kommer inte tillbaka. Fast jag ska erkänna att det vaknar en motvallskäring i mig inför skolans sätt att räkna med a) att varje familj har en hemmavarande förälder b) att denna står till skolans förfogande. Ytterligare en liten kulturkrock: det amerikanska skolsystemet verkar fortfarande räkna med bakande hemmafruar som inte har något bättre för sig än att ställa upp som ordningsmän (ett mail om att papporna kanske kunde handha fotbollsmålet på vårbasaren är typiskt för skolans attityd). Vilket inte hindrar mig från att följa med, mina barns barndom får jag aldrig tillbaka (även om jag fick tillbaka min egen genom deras) och man behöver inte ingå i kollektivet Duktiga Föräldrar för det. Alltså åkte jag buss med ett 60-tal nioåringar trekvarts bilresa utanför stan: Hondafabriken var verkligen en riktig fabrik med löpande band och monteringsstationer och vajrar i taket och enorma cisterner för kylolja och vatten, här tillverkas 1 800 mopeder om dagen och här arbetar 6 000 människor under den japanske fabrikschefen, som log vänligt och svarade tålmodigt på barnens frågor genom tolk. Inte många av oss hade sett ett riktigt löpande band förut - det ser ut precis som i Moderna tider, det bara går lite långsammare. Det borde finnas något tilltalande i att se de lösa delarna steg för steg monteras ihop till en maskin som man ser i tusentals på gatan varje dag. Som flygplansmodellerna jag byggde som barn, bara större. Ändå blev jag gravt deprimerad. Det här är alltså villkoret för Vietnams ekonomi, det som gör att man har den tredje högsta tillväxttakten i Asien. Det här är villkoren för en stor del av den miljon vietnameser som kommer ut i arbetslivet varje år - en plats som kugghjul i en gammaldags tillverkningsindustri på väg att försvinna helt från västvärlden. Vietnam ska tillverka mer och mer skräp i allt snabbare takt för att överleva ekonomiskt. Och unga vietnameser ska stå och andas in plastångor utan att se solen och förstöra sina ryggar för usla löner (2 miljoner dong, drygt 800 kronor, i månaden var maxlön för en fabriksarbetare) och vara glada och tacksamma dessutom. Och världen ska konsumera allt detta, världen ska fortsätta översvämmas med 1 800 nya mopeder varje dag bara från denna lilla fabrik, och förorenad kylolja och förorenat vatten och metallspån och plastspån och plastfärg och ... Det här är vad det handlar om ytterst, tänkte jag. När politiska bedömare från väst säger att den ekonomiska utvecklingen måste föregå den politiska, får de det bara bättre så kommer demokratin av sig själv, så är det sådana här fabrikslokaler de menar, vare sig de vet det själva eller inte: tror de verkligen själva att människor blir mer självständiga, mer kritiska av att skruva i samma mutter var 27:e sekund? Alla summit meetings och ekonomiska rapporter och bilaterala avtal och handelsavtal och kontrakt handlar om detta: hur många vietnamesiska tonåringar ska ha turen att stängas in i fula fabrikslådor för resten av sina liv nästa år? De är så unga, allihopa, vad händer med dem som inte orkar hänga med i takten längre? De flesta vinkar glatt åt oss, några är generade över att bli uttittade av 60 skolbarn (och de 60 skolbarnens Duktiga Föräldrar). Ute skiner solen, det som syns av den genom diset från Hanois tre miljoner mopeder och vespor (1 800 nya varje dag). Något håller på att gå alldeles fel, det behöver man inte vara Al Gore för att inse.

Extremorientalism, del 2

Han hette Léon Werth, levde 1878-1955 och var en fransk författare som idag främst är ihågkommen för att hans gode vän Antoine de Saint-Exupéry tillägnade honom Lille prinsen. Werth gjorde skandal med sin debutbok, den antimilitaristiska Clavel soldat från 1919. Werth var anarkist och en av de första franska vänsterintellektuella som varnade för Stalin. År 1925 reste Werth till södra Vietnam, som då kallades Cochinkina och publicerade året därpå Cochinchine, en reportagebok som gjorde skandal genom sin bild av fransmännens beteende i Indokina. Tack vare entusiasmen hos det lilla förlaget Viviane Hamy (där det finns en djup kännedom om europisk mellankrigslitteratur) kan man läsa Cochinchine i nytryck. Den skildring som ges av tjugotalets Saigon är både överraskande rakt på sak och överraskande sensuell: Werth fångar både solnedgången över Mekong och den svårt överviktige europén som kräver att bli körd i cyklo och blir högröd av ilska så fort han inte blir åtlydd. Cochinchine är ett fantastiskt exempel på extremorientalism när den som allra bäst, och det säger jag helt utan ironi. Werth blir redan vid ankomsten våldsamt förälskad i det vietnamesiska - eller "annamitiska", som han säger med tidens ord - sättet att leva. Han finner en förfining, en lätthet och en grace som saknas hos de klumpiga européerna. Cochinchine är både en kärleksförklaring och ett våldsamt uttryck för själväckel: "sällskapshundar", det är så Werth tror att européerna framstår i inhemska ögon. Alla européer som Werth ser är för stora, för klumpiga, för aggressiva - medelmåttor som tror sig förvandlas till furstar i Vietnam genom kolonialismens ojämlika villkor och beter sig därefter, lever ut varje tillfälle att förödmjuka, skrika och slå de infödda. Det är ett beteende som man fortfarande kan iaktta: jag har hört så många västerlänningar (däribland mig själv) höja rösten helt i onödan, rädda att bli lurade eller missförstådda. Vietnameserna däremot har en naturlig värdighet och en finess som Werth anstränger sig att leva upp till: "i deras sällskap känner man sig alltid ouppfostrad". I sällskap med sin vän Nguyen An Ninh besöker Werth samma platser och väcker en liknande misstro som Marguerite Duras bara några år senare ska väcka genom att umgås med Älskaren över de rasgränser som kolonialismen fastställt. Han försöker dela "annamiternas" villkor och upplevelser, och väcker skandal genom att gå till fots eller åka spårvagn i stället för bil eller cyklo. Det bästa med Cochinchine är reportaget, den anspråkslösa men välskrivna skildringen av hur det faktiskt såg ut, lät och luktade i Saigon och Mekongdeltat anno 1925, när franska Indokina blomstrade. Han besöker opiumhålor, bordeller och tuppfäktningar och finner överallt samma "enastående aristokratiska uttryck" - dvs. det han saknar mest hos sig själv. Han fascineras av det hermetiska leendet hos vietnameserna, ett leende som inte anförtror en något. Många av Werths iakttagelser kan man göra än idag, t ex om hur lätt vietnameserna sover, och hur lätt de vaknar. Han konstaterar att sömnen i Vietnam inte är ett plågsamt tillstånd som i Europa: "Varelser som är lättare lever i en värld som är lättare." En annan iakttagelse gäller religionen: det tycks inte spela så stor roll, säger Werth (som ändå liksom nästan alla besökare genomgår en period av buddhistisk fascination) om det är Buddha eller Kristus som står staty i templet, det viktiga för vietnameserna är ändå altaret till förfäderna. Samtiden upprördes av Werths ohöljda skildring av hur fransmännen förtingligade vietnameserna. Ändå skulle det dröja trettio år och två krig innan man gav sig av. Jag kan känna stor sympati för Léon Werth, men det går inte att komma ifrån att hans bok är lika mycket ett uttryck för europeisk etnocentricitet, extremorientalism, som vilken kolonialistisk propaganda som helst: Werth definierar också vietnameserna i motsats till sig själv, det är bara det att han inte tycker om sig själv. Är det inte nästan lika förnedrande att bli förgudad i blindo som förslavad i blindo?
Skrivet till Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway

Rosor och rutiga tyger

Det är tidig onsdagmorgon och ett typiskt Hanoiregn, ett regn som inte syns men känns, ett regn som infiltrerar hela världen med sin väta. Regnet tömmer gatorna på alla som inte måste vara ute, motorbikeförarna gömmer både sig själva och sina fordon under stora regnskydd som får dem att likna, rakt inte kentaurer men någon annan sorts hybrider, kanske skära elefanter, skära elefanter av plast. Vädret och den tidiga vardagmorgonen till trots möter jag flera som kommer gående med de mest eleganta buketter i famnen; långskaftade rosor som i ett slag förvandlar den smutsiga och dystra gränden till en gränd ur Tusen och en natt. Det förbluffar mig en smula, är det någon högtid jag missat? Så kommer jag fram till hörnet bakom pho-serveringen, där kvarterets partiuppsyningsman har skrivit veckans förmaningsord på sin griffeltavla - Vietnams motsvarighet till det maoistiska Kinas väggtidning - och ser dem sitta där på gatan, kvinnorna i sina plastskynken, med ett hav av rosor utbrett framför sig. En febril aktivitet råder, ljudet av saxar hörs över hela gatan, kunderna hukar och buketterna viras ihop. Idag köper alla långskaftade rosor som skulle passa i famnen på en filmstjärna för att de finns till försäljning, svårare än så var det inte. Varför de finns till försäljning just denna regniga onsdagmorgon och just i vårt kvarter, det lär jag väl aldrig få reda på. Poängen är att inget tillfälle får gå förlorat. Det är så ekonomin tycks fungera, stora delar av Vietnam är som tygmarknaden, ren partihandel: nu finns det här rutiga Burberrymönstret, eller det här illgröna tyget, och då gäller det att passa på, då använder vi det till allt - nästa vecka dyker mönstret upp på mopedhjälmar, fotbollar och parasoll, och den illgröna färgen syns på pikétröjor av samtliga kända märken. Och idag är det alltså rosor. Tro mig, man kan kan tröttna också på oförutsägbarheten, en stor del av ens tillvaro blir inte mer spännande utan bara mer krånglig om man aldrig i förväg kan veta var saker och ting går att hitta, hur hållbara de är eller vad de kostar. Men ibland är det omöjligt att inte bli en smula hänförd. Skrynkliga regnskydd av plast och långskaftade rosor, formlöshet hand i hand med den mest sofistikerade elegans. Det är Hanoi.
Skrivet till The Best of Jess Roden

Extremorientalism

Vietnam är ett land som är statt i brant förändring, samtidigt som det inte förändras alls: vissa strukturer är lika svåra att förändra som att få syn på. Det gör att det inte finns så mycket skrivet som är relevant som man kan få för sig när man går till databasen och slår på Vietnam - en överväldigande mängd träffar handlar inte alls om landet Vietnam utan om ett internt amerikanskt skuldkomplex med samma namn, som, trots att det går in på fem decennier och fyller hela bibliotek, ännu inte resulterat i vettig ekonomisk kompensation för de vietnameser som drabbats av amerikanska biokemiska stridsmedel. Det mesta känns föråldrat eller irrelevant, en spegelbild av egna önskningar eller farhågor. (Edward Saïds vid det här laget klassiska studie i västerländska projektioner Orientalism kanske behöver kompletteras med en sydostasiatisk version: Extremorientalism. Precis som Saïds bok skulle den handla om hur vi har svårt att riktigt se det vi har framför ögonen för att vi i stället ser det vi längtar efter eller fruktar mest: i regel olika varianter av kontemplation, politiskt våld, heminredning och sex.) Därför kan jag inte låta bli att tjata om BBC-reportern Bill Haytons nyutkomna bok Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press) som handlar om det vi faktiskt ser utanför fönstren, och som inte drar sig för att komma med förklaringsmodeller. Haytons kollega Ben, som är pappa till Jonatans vän Sam och chef för Associated Press Hanoikontor, hävdar att det är en ren bluff att påstå sig kunna förklara någonting överhuvudtaget: det är omöjligt att veta vad som händer i Vietnam, eftersom allting händer bakom lyckta dörrar. Säkert har Ben rätt. Det hindrar inte att man måste börja någonstans. Skeva, haltande eller aningen förenklade förklaringsmodeller är en utgångspunkt: längre fram kan man alltid ändra sig, nyansera, göra om.
Hayton börjar med att slå fast den skrämmande formel som är det vietnamesiska politiska styrets villkor: en miljon nya jobb per år. En miljon människor kommer ut i arbetslivet varje år, en miljon fler människor ska sysselsättas för varje år. Så länge man fixar det är den politiska stabiliteten säker. Hittills har man fixat det. Man har förvisso fixat det genom att dumpa alla marknader som går att dumpa - genom att tillhandahålla billigare arbetskraft än konkurrenterna, sälja billigare kaffe, billigare ris. Man har offrat alla miljökrav, fiskat ut sina fiskevatten och förvandlat kuststräckor till ekologiskt döda zoner. Men man har fixat det.
Hayton förklarar också det märkliga styrelseskicket, där partiet har fullständig hegemoni över staten. (Partisekreteraren går före både presidenten och premiärministern vid t ex defileringen förbi Ho Chi Minh på dennes födelsedag.) Det är i praktiken en fortsättning av den gamla konfucianska ordningen, där byäldsten och familjeöverhuvudet upprätthöll by- och familjemoralen. Mandarinerna har ersatts av partifunktionärer, konstigare är det inte. Men genom privatiseringen glider systemet sakta över i en annan, informell typ av maktelit. Partiet behåller kontrollen över de stora företagen, fast genom informella band: återigen är det familje- och bybanden som förstärks. Kommunistpartiet, menar Hayton, håller på att bli en informell klubb för intern rekrytering till topptjänster, där en liten grupp familjer ser till att tillgången till makt går i arv: ungefär som vissa typer av privatskolor och exklusiva universitetsutbildningar fungerar i USA, England och Frankrike, menar Hayton - det är en liten klubb för utvalda, och talar man inte dess språk redan från början så har man liten eller ingen chans att tränga sig in.
Hayton tar sig också för att ifrågasätta Vietnams officiella historieskrivning, som skildrar en nationstat sysselsatt sedan tidens gryning med att kämpa för sin självständighet framför allt mot Kina, jätten i norr - anakronistiskt trams, enligt Hayton, som helt riktigt menar att nationalstaten är en betydligt senare skapelse, och att denna historieskrivning är helt gjord ur Hanois och det segrande kinh-folkets perspektiv. (Det ger ett lite annorlunda perspektiv på det vi kallar Vietnamkriget, som alltså i en mening kan beskrivas som slutfasen i en månghundraårig utbredning av Hanois dominans söderut.) Det gäller ju alla stater, kan man hävda: all historieskrivning sker ur segrarnas perspektiv. Sveriges historia skrivs från Stockholm, inte från Skåne, vars svenska historia börjar betydligt senare och är betydligt mindre entydigt positiv. (Jag visste för övrigt inte att det finns 180 000 muslimer, etniska khmerer som är bosatta framför allt i sydvästra Vietnam: jag har sett moskéer både här i Hanoi och i Saigon, men trodde kanske att de var till för invandrade malajer.) Det här är bara ett par punkter där Hayton vrider på den gängse bilden av Vietnam och får fram något helt nytt. Provocerande och tankeväckande, absolut inte västerländsk extremorientalism av slentrianmodell.
Skrivet till Yellow Magic Orchestra: Solid State Surviver

Förbjudet att utsätta sig för fara

I sin fantastiska bok Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press) berättar tidigare BBC-reportern Bill Hayton om den politiska underavdelningen vid Ministeriet för folksäkerhet, som går under det diskreta och intetsägande namnet A42 men har det digra ansvaret att hindra överträdelser mot de lagar och förordningar som reglerar rikets säkerhet. (I Vietnam sätts ingen i fängelse för sina åsikters skull, som regeringens presstalesman aldrig tröttnar på att påpeka: man måste bryta mot lagen.) A42 har det otacksamma uppdraget att diskret hålla landets dissidenter i schack. För att lyckas med det, säger Hayton, utnyttjar man de traditionellt ytterst starka vietnamesiska familje- och släktbanden. Man pratar med folks föräldrar, grannar och vänner. Man skrämmer deras familjer. Man försöker isolera dem, försvåra deras möjligheter till försörjning, få dem att känna sig skuld för den fara som de utsätter släkt och vänner för. Man försöker framför allt hindra dem från att träffa utlänningar: inför APEC-mötet i Hanoi 2006 höll man bokstavligt talat vakt utanför vissa människors hem för att hindra utländska journalister som Hayton från att träffa dem: på samma sätt vaktas idag den buddhistiske patriarken Thich Quang Do i Saigon.
Metoden används fortfarande. Såhär skriver någon idag, händelserna som beskrivs ägde rum för knappt två veckor sen:
"På morgonen hotade omkring 15 mycket aggressiva, högljudda och fräcka främlingar X när han var ensam hemma. De skällde och skrek, hötte åt honom med fingret, med käppar. De hotade honom att om han fortsätter skriva på nätet, vad så vara månde, kommer de inte lämna honom och hans familj ifred. De säger att de iscensätter en trafikolycka, att de kommer att terrorisera oss genom att slänga in smuts i våra hem. Det här hotet är ganska gammalt, innan X arresterades besökte en polis mig och bad mig om precis samma sak (om jag kan få X att sluta skriva, blir allt okej för honom och hans familj).
Av det de sa, förstod vi att de aldrig läst vad X skrivit, X insisterade att de skulle visa vad som var fel i det han skrev, de sa att de hade problem med synen och nästan aldrig läste något! När X bad att få se deras ID, påstod de att de glömt dem eller vägrade helt enkelt! En man sa att han hette Tan, men tio minuter senare kallade någon honom något helt annat! Med andra ord, vem som helst kan förstå att de var utsända för att göra det."
Jag säger "X" och "någon" för att skydda människor, eftersom det är så lagen fungerar här: det som är förbjudet är att utsätta sig för fara. Jag vill ändå att ni ska veta att det är så här vissa människor har det här, snälla och kloka människor som borde få sitta i solskenet vid ett kafébord, och som kanske ägnat sina liv för att andra ska få göra det men nu knappt vågar gå ut själva.
Den 20 maj blir det straffbart för fotgängare att utsätta sig för trafikfara, genom att t ex gå utanför trottoaren: böter 40 000 - 60 000 dong, ungefär en Selma, en skrattretande summa för en utlänning men svindlande mycket om man är utblottad vietnames. (Och det är de enda två kategorier av människor som går till fots i Hanoi: utlänningar och utblottade.) Detta trots att det är omöjligt att gå på trottoaren, eftersom den fungerar som verkstad, frisersalong, kafé och framför allt parkeringsplats för stans tre miljoner mopeder.
Skrivet till Spiritual Jazz - Esoteric, Modal + Deep Jazz From The Underground 1968-77

Språkförbistring

Sedan jag flyttat till Hanoi har jag börjat finna Bibelns berättelse om Babels torn rätt trovärdig: Gud har verkligen bestämt sig för att svenskar och vietnameser inte ska förstå varandra. Det går inte att förklara riktigt hur dum man känner sig när man faktiskt inte - efter ett och ett halvt år -kan höra skillnad på två olika vokaler. I svenska språket är vokalerna inte så viktiga, det är främst konsonanterna som utgör skillnaden mellan ord, konsonanterna som är betydelsebärande: vokaler kan man gröta ihop till en enda, som stockholmskans eeee, gävlemålets öppna aaaa eller skånskans diftong. Därför hör vi inte riktigt vokalerna. Vietnamesiskan, däremot, tycks lägga alla sina betydelsebärande skillnader hos vokalerna, deras betoningar och tonhöjd. Konsonanterna, däremot, har de svårt att riktigt höra. Bland det värsta jag vet är att tvingas bokstavera mitt namn (bara förnamnet är tio bokstäver långt) för en vietnames i telefon: det kan bli precis hur som helst. De hör inte konsonanter, vi hör inte vokaler - det blir inte så mycket gemensam förståelsegrund kvar i det som sägs, man får se till att kroppsspråket blir desto tydligare. Annars får man aldrig rätt sorts kaffe (om man nu alls får kaffe) och man får nya rena glas när man tror sig be om notan. Men är man själv en duktig kommunikatör så skrattar man givetvis åt denna språkförbistring. Det gjorde de båda jämställdhetsexperter som var här över påsken, de hade hur roligt som helst åt missförstånden. Som en rolig historia berättade de t ex hur deras taxi fastnat i en trafikstockning av framför allt mopeder och taxichauffören för att fördriva tiden vände sig om och skrek: - WHAT IS YOUR NAME!!!
- My name is Vidar, sa den ene.
- My name is Peter, sa den andre.
- AAAHH, skrek taxichauffören: BIDAAA AND BIDAAA, SAME NAME!
Skrivet till Television: Adventure

Påsk i Hanoi

Idag är det annandag påsk, en helt vanlig dag i Hanoi, ambassaden är öppen och barnen är i skolan. Även på långfredagen (då ambassaden faktiskt var stängd) gick barnen i skolan. På påskdagen bestämde jag och Miriam oss för att gå i kyrkan. Åtminstone i handling har jag en typisk svensk relation till kyrkan: minst en gång om året vill jag gå. Det visar sig att det är med kyrkan som med ketchupflaskan: inget alls eller tallriken full. Det enklaste och färgstarkaste hade väl varit att klämma sig in i någon av de katolska kyrkorna i Hanoi, till exempel katedralen. Hela familjen åt påskmiddag på La Salsa, och då satt vi påpassligt på balkongen och såg församlingen tränga sig in och ut ur katedralen medan polisen hindrade alla som försökte parkera utanför. Men vi är lutheraner, och när nu vi har en lutheransk pastor på campen (J.P. från The Lutheran Church Missouri Synod) så valde vi att följa med hans familj till Hanoi International Church, som har gudstjänst en gång i veckan. Gudstjänsten äger rum i en samlingssal en trappa upp på Hanoi Club, en oas för utlänningar och löjligt rika vietnameser mitt i Hanois utlänningsghetto West Lake, där man kan simma i pool, slå golfbollar i sjön, köpa årgångsviner, äta i stort sett samma mat som hemma och spela biljard. Kontrasten kunde inte vara större än denna lyxresort mitt i storstan och dess tillfälliga gäster den lutheranska församlingen, som har ett så ödmjukt och nedtonat uttryck att det nästan inte märks att det är gudstjänst det ska bli: bordet med namnskyltar och A4-papperet där man kan skriva upp sig om man vill ha en egen namnskylt får det hela att påminna mer om ett föreningsmöte vilket som helst. Samlingslokalen är nästan fullsatt: åttiotal personer vill fira uppståndelsen tillsammans. Enligt hemsidan är HIC konfessionslös och öppen för katoliker, protestanter och ortodoxa - men jag har tillräckligt mycket gudstjänstvana för att känna igen en hederlig protestantisk gudstjänst när jag ser en: t ex trosbekännelsen är ordagrant densamma som i Svenska kyrkan. Annars finns en frikyrkolutning på tillställningen: de flesta har faktiskt namnskyltar, och vi nytillkomna uppmanas att resa oss upp, säga vad vi heter och vad vi gör i Hanoi (vilket några faktiskt också gör, själva hukar jag och Miriam oss på våra stolar längst bak). Miriam lyckas också avvärja att bli hopföst med de andra barnen och ivägkörd till söndagsskolan, med motiveringen att hon faktiskt är nio år. Gudstjänsten är kanske en lite större kulturchock än jag varit beredd på, och jag tänker att det beror på det här amerikanska och utåtriktade: man ska ständigt vara beredd på att visa vem man är och vad man står för, vilket jag nästan aldrig är (utom i skrift, men det är en helt annan sak). Det är också ett klassiskt sätt att värva nytillkomna och nyfikna, en mindre uppenbar version av den taktik som jag sett Livets ord tillämpa under tältmöte på Ulf Ekmans dagar. Men förmodligen är mitt beteende lika bisarrt: att i alla lägen hävda min ursvenska rätt att förbli gäst i verkligheten, iaktta den tredje ståndpunkten, stå kvar på tröskeln och kika in, vara med fast bara när det passar mig. I Vietnam är religion inget man velar med: priset kan vara högt. Den lagenliga religionsfriheten urholkas helt av att alla samfund måste godkännas, och att ingenting tillåts som kan hota kommunistpartiets hegemoni. Man misstror buddhismen och katolicismen, men har skapat en statlig version av den förstnämnda och kompromissar sig fram med den sistnämnda, som dock har anor i landet sedan 1500-talet: protestantismen däremot ges inget utrymme och förekommer bara hos vissa etniska minoriteter i de bergiga gränstrakterna mot Kambodja och Laos, som redan har det nog besvärligt. Att missionera är strängt förbjudet: de protestantiska pastorer som är här sysslar med socialt arbete och utbildning, inte mission. Samt har gudstjänster för utlänningar av protestantisk härkomst, som undertecknad. Vietnameser som närvarat vid dessa gudstjänster har blivit föremål för polisens intresse, och därför tänker jag ju absolut inte påstå i min blogg att jag såg några vietnameser bland de åttio gudstjänstfirarna, däremot ett par lärare från barnens skola, någon från FN och några frivilligarbetare. Det kändes lite som de första kristna, som på nåder fick vara inhysta hos en rik romare. Fast man behöver bara lyfta blicken från sitt vietnamesiska perspektiv för att se att den amerikanska evangeliska protestantismen minsann inte ber om ursäkt för sig i andra sammanhang. Fortfarande när vi sitter med våra tapastallrikar på La Salsa och tittar på den katolska trängseln tror jag ändå att Miriam och jag valde det mest exotiska sättet att fira påsk: det var länge sedan jag tvingades bli så tydlig för mig själv och erkänna att exakt det som de här människorna vill ha, det vill säga en social bekräftelse p å sin religiösa tillhörighet, är det som jag själv klarar mig allra, allra bäst utan. Glad påsk!

Skrivet till Sublime & Jun Miyake: Ludic'

Quan An Ngon

En av våra absoluta favoritrestauranger, både här i Hanoi och i Saigon, är Quan An Ngon. Dit tar vi alla våra gäster. Det anges lite nedlåtande i guideböcker som gatumat för dem som inte riktigt är redo för riktig gatumat, det vill säga en bebisblå plaststol (i lagom höjd för en fyraåring) på trottoaren och mat serverad i lindrigt rena plastskålar ur en svartnad kastrull, med bensinångorna som extra krydda. Quan An Ngon håller till i vackra kolonialvillor och är en sorts franchiseverksamhet: man hyr in sig och lagar den rätt som man själv är bäst på, medan man delar på lokalhyra, serveringspersonal och meny. Det betyder att gästerna kan gå runt och se trettio-fyrtio kockar laga mat innan man bestämmer sig. Men lika roligt som maten på Quan An Ngon är publiken: den består i huvudsak av vietnameser ur vad som måste beskrivas som medelklassen. Hit har man råd att gå, här trivs man och känner sig hemma, det är bullrigt och självsäkert och glatt och det finns alltid något sällskap som firar födelsedag och tjoar extra högt. I en nyutkommen bok får vi vatten på vår kvarn att Quan An Ngon (= restaurang god mat) är en speciell plats och en milstolpe i det vietnamesiska samhällslivet. Det är britten Bill Hayton, som var BBC-korrespondent här under åren 2006-7, som skrivit en bok om dagens Vietnam, dess politiska och sociala trender och dess mest akuta problem: Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press), en bok som jag inte nog kan rekommendera (även om dess påståenden ofta går att diskutera). Där beskriver Hayton hur gatorna öppnades för handel så sent som 1989 och Vietnams gatumatsrevolution inleddes. Den bild av Hanoi som jag har etsad på näthinnan sedan vår första dag här - pho-försäljaren på gatuhörnet med sitt rangliga träbord, sitt plastskynke och sina låga plastpallar - är alltså inte äldre än så. Hayton beskriver hur det var kvinnorna som ledde vägen in i den privata småföretagsamheten; kvinnorna som skaffade sig en träkolsspis, en kastrull och några stolar och började laga mat för ett något större klientel än den egna familjekretsen. (En utveckling som faktiskt skildras i skönlitteraturen också: jag tänker på Duong Thu Huongs magnifika roman De blindas paradis, som beskriver den första strävsamma småföretagargenerationen av gatuförsäljare och det höga pris man fick betala i form av misstro från de välbeställda partitrognas sida.) Kvinnorna gick först: i deras spår följde frisörer, skoputsare, cykelreparatörer, krimskramsförsäljare, fruktförsäljare och andra. Hela tiden har man existerat i legalitetens marginaler - några har lyckats och kunnat permanenta sin existens, andra har stötts tillbaka till den landsort där de flesta kommer från: gatuförsäljningen sköts i regel av inflyttade lantisar och ses ofta med misstro och lätt förakt av infödda hanoibor, enligt Haytons bok (det stämmer ganska bra med vad jag tycker mig förstå). Återkommande kampanjer för "civiliserat liv" försöker rensa upp bland gatuförsäljningen. Bara medan vi har bott här har jag varit med om två "kraftfulla" försök att förbjuda all gatuhandel och göra trottoarerna tillgängliga för fotgängare igen. Det roliga är att Haytons exempel på att utvecklingen gått hela varvet runt är just Quan An Ngon: gatumaten flyttar in från gatan igen, i den tjusiga gamla kolonialvillan där den blir chic, hygienisk och attraktiv. Quan An Ngon visar framför allt, anser jag, att Vietnam faktiskt håller på att få något som man desperat behöver för en hållbar utveckling, något som århundraden av kolonialism och senare kommunismens utrensningar hållit tillbaka, nämligen en växande medelklass.

The revolution will be televised!

"The revolution will be televised", säger Snoop Dogg på Gorillaz nya skiva, och det är klart att han har rätt. Jag har just varit närmare modern historia än på mycket länge, och det var på teve den syntes bäst. De enda rödskjortorna jag såg i verkligheten var två stycken på ett lastbilsflak. På den tjusiga skolanläggning för engelskspråkiga där fotbollsturneringen gick av stapeln märktes inte att Thailand var ett land vars regering var försatt i gungning. Luftkonditioneringen fungerade på True Coffee, fotbollslaget löpte fullständigt amok inne på McDonalds (Vietnam är alltjämt en av världens McDonaldsfria zoner, så de hade mycket att ta igen) och det var bara på hotellteve som jag såg regeringen förhandla i direktsändning med rödskjortorna. Det var politik med direkta resultat: ena dagen står man på lastbilsflak och protesterar, nästa dag förhandlar man om nyval. Så går det, milt uttryckt, inte till i Vietnam. Hur går det till här? Tills nyligen härbärgerade vårt grannhus en av tusentals bröllopsaffärer med skyltfönstret fullt av brudklänningar som får en Disneyprinsessa att se diskret ut, förlovningsparen kom åkande och satt och bläddrade i kataloger, det var på sätt och vis lite hoppingivande. Men den slog igen och huset revs och byggdes upp igen på sedvanlig nolltid (med cementsäckarna dinglande i en vajer på livsfarlig höjd när man gick förbi). Nu är det nästan färdigt. I förra veckan lyste betongrappningen blöt och grå när vi insåg att de fått blomlådorna på plats utanför huset - inte bara det, de hade satt dit blommorna också, rad efter rad med de tjusigaste orkidéer, fint ska det vara (ryktet på gatan säger att husägaren är en ung affärsman som med stor framgång driver flera restauranger, vilket ju kan innebära nästan vad som helst). Blommorna kom alltså plats innan ytterväggen bakom blev målad, vilket ställde till praktiska problem för målarna: mycket riktigt blev inte riktigt hela väggen målad, och några av orkidéerna ser ännu mer exotiska ut genom små färgfläckar här och var. Men det är bara i våra ögon som det är något underligt med tillvägagångssättet: här börjar man med resultatet, och fyller på med vägen fram till resultatet bara om man absolut måste, bara om man inte lyckas hitta någon smidig genväg. Orsak och verkan får byta plats, så att vi har en flott fasad att visa upp, ett resultat att bokföra, en post i femårsplanen att bocka av. Därför kunde vi häromdagen läsa att Centralkommittén redan färdigställt utkast till den 11:e partikongressen - som äger rum nästa år. Bland dessa dokument hör 2011 års politiska plattform, som i sin tur bygger på 1991 års politiska plattform. Så bedriver man politik i Vietnam: först kommer man överens om vilket beslut som ska fattas, sen kan man börja med själva beslutsprocessen. Varför de överhuvudtaget ska träffas nästa år, när allt redan är beslutat (och fastlagt sedan tjugo år tillbaka) vet jag inte riktigt, men säkert är att det inte kommer att gå till som i Thailand: den som vill bli överraskad får vända sig någon annanstans. Möjligen har de också redan köpt blommorna som ska pryda pleniet och bankettsalen. Ja, säkert har de det. Hoppas de är lika hållbara som år 1991 års plattform.
Skrivet till Gorillaz: Plastic Beach