Rosor och rutiga tyger

Det är tidig onsdagmorgon och ett typiskt Hanoiregn, ett regn som inte syns men känns, ett regn som infiltrerar hela världen med sin väta. Regnet tömmer gatorna på alla som inte måste vara ute, motorbikeförarna gömmer både sig själva och sina fordon under stora regnskydd som får dem att likna, rakt inte kentaurer men någon annan sorts hybrider, kanske skära elefanter, skära elefanter av plast. Vädret och den tidiga vardagmorgonen till trots möter jag flera som kommer gående med de mest eleganta buketter i famnen; långskaftade rosor som i ett slag förvandlar den smutsiga och dystra gränden till en gränd ur Tusen och en natt. Det förbluffar mig en smula, är det någon högtid jag missat? Så kommer jag fram till hörnet bakom pho-serveringen, där kvarterets partiuppsyningsman har skrivit veckans förmaningsord på sin griffeltavla - Vietnams motsvarighet till det maoistiska Kinas väggtidning - och ser dem sitta där på gatan, kvinnorna i sina plastskynken, med ett hav av rosor utbrett framför sig. En febril aktivitet råder, ljudet av saxar hörs över hela gatan, kunderna hukar och buketterna viras ihop. Idag köper alla långskaftade rosor som skulle passa i famnen på en filmstjärna för att de finns till försäljning, svårare än så var det inte. Varför de finns till försäljning just denna regniga onsdagmorgon och just i vårt kvarter, det lär jag väl aldrig få reda på. Poängen är att inget tillfälle får gå förlorat. Det är så ekonomin tycks fungera, stora delar av Vietnam är som tygmarknaden, ren partihandel: nu finns det här rutiga Burberrymönstret, eller det här illgröna tyget, och då gäller det att passa på, då använder vi det till allt - nästa vecka dyker mönstret upp på mopedhjälmar, fotbollar och parasoll, och den illgröna färgen syns på pikétröjor av samtliga kända märken. Och idag är det alltså rosor. Tro mig, man kan kan tröttna också på oförutsägbarheten, en stor del av ens tillvaro blir inte mer spännande utan bara mer krånglig om man aldrig i förväg kan veta var saker och ting går att hitta, hur hållbara de är eller vad de kostar. Men ibland är det omöjligt att inte bli en smula hänförd. Skrynkliga regnskydd av plast och långskaftade rosor, formlöshet hand i hand med den mest sofistikerade elegans. Det är Hanoi.
Skrivet till The Best of Jess Roden