Fantasyn till makten

Idag är en nationell helgdag i Vietnam, till åminnelse av de legendariska Hungkungarna, en sagodynasti som tillskrivs enandet av landets norra delar. (Dynastin grundades genom äktenskap mellan en drakkung och en älvadrottning, bara så ni vet.) Halvannan timmes bilfärd nordväst om Hanoi ligger templet till deras åminnelse, dit alla beger sig såhärårs, för att tända rökelse och visa sin vördnad. Dit åkte vi med poliseskort, en klassisk motorcade som på film, med en polisbil med tjutande sirener som körde först för att tvinga störande trafik av vägen: bilkaravanen som pressades fram genom den föga samarbetsvilliga trafiken bestod kanske inte direkt av stadsöverhuvuden, utan av ambassadens anställda och medföljande som bjudíts på en trevlig utflykt och nu kände sig svenskt generade över att ställa till så mycket besvär och uppseende (fast jag tyckte i smyg att det var lite häftigt eftersom det var precis som på bio). När vi väl kom fram var det en trängsel som på Kiviks marknad: alla skulle uppför samma leriga stig till templet, tända rökelse och betyga sin vördnad, och alla skulle göra det samtidigt, ganska många vietnamesiska män var helgdagsrunda under fötterna och det massiva säkerhetsuppbådet kring de svenska gästerna var mer än lovligt nervösa. I stället för att i förväg ordna avspärrningar eller en särskild väg avsåg man att bokstavligt talat knuffa oss genom folkmassan, och satte igång med detta under stort allvar och hyttande med batongerna - en form av artighet som jag hade svårt att riktigt uppskatta, måste jag erkänna. Det var varmt, svettigt, trångt, genant och jag tycker dessutom inte alls om när främmande människor tar på mig och/eller säger åt mig vad jag ska göra. Ingen hade heller riktigt lyckats förklara för oss vad det var vi skulle se, hur gammalt det var eller vad som var så speciellt med det. Jag kände djup beundran för vår ambassadör, som regelbundet måste visa åtminstone ett artigt intresse även i situationer som det inte är mänskligt möjligt att intressera sig för (till exempel för att man inte uppfattar vad det egentligen är som händer). Som utsänd i främmande land måste man kunna möta uppenbara motsägelser och inkonsekvenser utan att påpeka dem, vilket jag med min kvällstidningsbakgrund, där det är just är de konfrontativa frågorna som är viktigast att ställa, får bita mig i tungan för att klara av: varför till exempel firar ett kommunistland överhuvudtaget kungar, sagokungar dessutom? Å andra sidan har personkulten genom åren suddat ut alltfler av Ho Chi Minhs mänskliga särdrag tills han också antagit konturerna av en sagokung, perfekt i alla lägen (visste ni till exempel att Ho Chi Minh var en av skämtteckningens pionjärer?), och uppståndelsen kring Hungkungarnas tempel var platt intet jämfört med den rigoröst bevakade andakt som råder vid Hos mausoleum. Kulten kring Hungdynastin har naturligtvis med dess mytiska ursprung att göra, så bekvämt för en kommunistisk historieskrivning: inga besvärande fakta kan sätta vårtor på porträttet, inga snedsprång eller ovanor måste sminkas bort. Sagan, som kan renodla den önskvärda sanningen, kanske rentav är den renaste formen av historiematerialism? Möjligen gör min bakgrund som fantasyförfattare att jag har en lysande framtid som nationalhistoriker här?
Skrivet till Dorothy Ashby: The Rubaiyat of Dorothy Ashby