måndag 12 april 2010

Extremorientalism

Vietnam är ett land som är statt i brant förändring, samtidigt som det inte förändras alls: vissa strukturer är lika svåra att förändra som att få syn på. Det gör att det inte finns så mycket skrivet som är relevant som man kan få för sig när man går till databasen och slår på Vietnam - en överväldigande mängd träffar handlar inte alls om landet Vietnam utan om ett internt amerikanskt skuldkomplex med samma namn, som, trots att det går in på fem decennier och fyller hela bibliotek, ännu inte resulterat i vettig ekonomisk kompensation för de vietnameser som drabbats av amerikanska biokemiska stridsmedel. Det mesta känns föråldrat eller irrelevant, en spegelbild av egna önskningar eller farhågor. (Edward Saïds vid det här laget klassiska studie i västerländska projektioner Orientalism kanske behöver kompletteras med en sydostasiatisk version: Extremorientalism. Precis som Saïds bok skulle den handla om hur vi har svårt att riktigt se det vi har framför ögonen för att vi i stället ser det vi längtar efter eller fruktar mest: i regel olika varianter av kontemplation, politiskt våld, heminredning och sex.) Därför kan jag inte låta bli att tjata om BBC-reportern Bill Haytons nyutkomna bok Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press) som handlar om det vi faktiskt ser utanför fönstren, och som inte drar sig för att komma med förklaringsmodeller. Haytons kollega Ben, som är pappa till Jonatans vän Sam och chef för Associated Press Hanoikontor, hävdar att det är en ren bluff att påstå sig kunna förklara någonting överhuvudtaget: det är omöjligt att veta vad som händer i Vietnam, eftersom allting händer bakom lyckta dörrar. Säkert har Ben rätt. Det hindrar inte att man måste börja någonstans. Skeva, haltande eller aningen förenklade förklaringsmodeller är en utgångspunkt: längre fram kan man alltid ändra sig, nyansera, göra om.
Hayton börjar med att slå fast den skrämmande formel som är det vietnamesiska politiska styrets villkor: en miljon nya jobb per år. En miljon människor kommer ut i arbetslivet varje år, en miljon fler människor ska sysselsättas för varje år. Så länge man fixar det är den politiska stabiliteten säker. Hittills har man fixat det. Man har förvisso fixat det genom att dumpa alla marknader som går att dumpa - genom att tillhandahålla billigare arbetskraft än konkurrenterna, sälja billigare kaffe, billigare ris. Man har offrat alla miljökrav, fiskat ut sina fiskevatten och förvandlat kuststräckor till ekologiskt döda zoner. Men man har fixat det.
Hayton förklarar också det märkliga styrelseskicket, där partiet har fullständig hegemoni över staten. (Partisekreteraren går före både presidenten och premiärministern vid t ex defileringen förbi Ho Chi Minh på dennes födelsedag.) Det är i praktiken en fortsättning av den gamla konfucianska ordningen, där byäldsten och familjeöverhuvudet upprätthöll by- och familjemoralen. Mandarinerna har ersatts av partifunktionärer, konstigare är det inte. Men genom privatiseringen glider systemet sakta över i en annan, informell typ av maktelit. Partiet behåller kontrollen över de stora företagen, fast genom informella band: återigen är det familje- och bybanden som förstärks. Kommunistpartiet, menar Hayton, håller på att bli en informell klubb för intern rekrytering till topptjänster, där en liten grupp familjer ser till att tillgången till makt går i arv: ungefär som vissa typer av privatskolor och exklusiva universitetsutbildningar fungerar i USA, England och Frankrike, menar Hayton - det är en liten klubb för utvalda, och talar man inte dess språk redan från början så har man liten eller ingen chans att tränga sig in.
Hayton tar sig också för att ifrågasätta Vietnams officiella historieskrivning, som skildrar en nationstat sysselsatt sedan tidens gryning med att kämpa för sin självständighet framför allt mot Kina, jätten i norr - anakronistiskt trams, enligt Hayton, som helt riktigt menar att nationalstaten är en betydligt senare skapelse, och att denna historieskrivning är helt gjord ur Hanois och det segrande kinh-folkets perspektiv. (Det ger ett lite annorlunda perspektiv på det vi kallar Vietnamkriget, som alltså i en mening kan beskrivas som slutfasen i en månghundraårig utbredning av Hanois dominans söderut.) Det gäller ju alla stater, kan man hävda: all historieskrivning sker ur segrarnas perspektiv. Sveriges historia skrivs från Stockholm, inte från Skåne, vars svenska historia börjar betydligt senare och är betydligt mindre entydigt positiv. (Jag visste för övrigt inte att det finns 180 000 muslimer, etniska khmerer som är bosatta framför allt i sydvästra Vietnam: jag har sett moskéer både här i Hanoi och i Saigon, men trodde kanske att de var till för invandrade malajer.) Det här är bara ett par punkter där Hayton vrider på den gängse bilden av Vietnam och får fram något helt nytt. Provocerande och tankeväckande, absolut inte västerländsk extremorientalism av slentrianmodell.
Skrivet till Yellow Magic Orchestra: Solid State Surviver

9 kommentarer:

Evas värld sa...

Inser att jag - i väntan på din bok om Vietnam??? - måste läsa den där boken, får bli en beställning idag. Du vet inte om den är på gång att översättas till svenska månntro?

Kristoffer sa...

Jag tycker absolut du ska läsa den.
Den är nykter, illusionslös, faktarik och genomgående tankeväckande. Jag kan inte tänka mig att någon skulle ge ut den på svenska. (Själv skriver jag i stort sett bara böcker om döda franska författare och andra litterära identitetsproblem.)

Kim Larsson sa...

Mycket intressant. Jag ska också läsa Haytons bok. Vietnamn är för mig antingen en vit fläck eller ett konglomerat av fördomar, som så förskräckande många andra länder. När jag läser Din text, kommer jag att tänka på att amerikanerna faktiskt erövrade Vietnam trots att de sägs ha förlorat kriget. Den västliga bilden av Vietnam är fortfrande amerikansk, och det har inte bara att göra med skuldfrågan. Man har helt enkelt målat Vietnam med amerikanskt blod, & det tar tid att tvätta bort - åtminstone för västerländska hjärnor långt långt bort. När man tänker på Vietnam i väst tänker man tvärr: jänkarnas krig. De förlorade kriget men vann sas kontrollen över teveskärmen.

Kristoffer sa...

Det var nog mest vietnamesiskt blod man målade med. Jag förstår att det var en metafor, men så här ser i alla fall siffrorna ut: 58 183 amerikanska soldater dog eller försvann, drygt 1 miljon nordvietnamesiska och FNL-soldater, 223 748 sydvietnamesiska. Dessutom skadades eller dog uppskattningsvis 4 miljoner civila, eller 1o % av befolkningen.
Mot bakgrund av dessa siffror är det närmast chockerande hur ofta vietnameser visar sig positivt inställda till USA och amerikaner. Bill Hayton menar att det är en av staten - som behöver amerikansk business och amerikanska pengar - pålagd mask, men där tycker jag allt han är lite Krösa-Maja: folk på gatan säger påfallande ofta att USA är deras drömland. Så det stämmer ju, de erövrade Vietnam.

Evas värld sa...

Jag var faktiskt chockad när jag kom till Vietnam 89 hur populär den amerikanska kulturen var, vi var på en gala med Vietnams Madonna och dito Michael Jackson, folk kom fram till oss på gatan och ville så gärna prata engelska - vi hade föreställt oss att det skulle bli precis tvärtom.
Kristoffer! Döda franska författare i alla ära men dina miniesssäer om Vietnam här på bloggen är värda att ges ut i bokform, en liten fin tankebok om Vietnam med all din kunskap och dina tänkvärda funderingar? Jag vill läsa den!

Kristoffer sa...

Du gör ju det! Läser den alltså. Och tack för det! Miniessäer var en fin beskrivning också! Men allt måste inte bli böcker. Tidningar, tidskrifter och (upptäcker jag nyfiket vid 47 års ålder) nätet, är egna litterära fora med egna regler, egna utmaningar - och egen läsekrets.

rolf bergman sa...

Kristoffer,
Tack för tipset om den nya boken "Vietnam-Rising Dragon". Måste försöka skaffa den. Bara en liten kommentar; ja kanske eller sannolikt är det så att Vietnamkriget var slutfasen på norra Vietnams erövring av den södra delen. Men den allra viktigaste förklaringen och skälet till det var att vietnamser både i norr och söder ville bli av med en utländsk makt och dess olagliga intrång i Vietnam, precis som man gjort tidigare och senare i sin historia gentemot Japan, Frankrike och Kina.
Hälsningar
Rolf B

Kristoffer sa...

Rolf! Jag borde naturligtvis ha nämnt att krigets syfte först och främst var att ena landet och befria det från utländsk makt. Men när detta mål väl var uppnått hamnade ändå den politiska makten över hela landet i norr, hos segrarna i Hanoi, och det var knappast någon slump.

Kim sa...

Apropå att måla med blod (lite sent i diskussionen men ändå); ja, det var en metafor. Jag menar att man målat (täckt över) kriget med amerikanskt blod. & jag vill påstå att det varit förvånansvärt effektivt som propagandaåtgärd. Tänk bara på alla sk kritiska vietnamfilmer som svensk kulturbevakning lydigt skonat, trots att dessa filmer är gravt chauvunistiska & sentimentala. Plutonen, någon?