Quan An Ngon

En av våra absoluta favoritrestauranger, både här i Hanoi och i Saigon, är Quan An Ngon. Dit tar vi alla våra gäster. Det anges lite nedlåtande i guideböcker som gatumat för dem som inte riktigt är redo för riktig gatumat, det vill säga en bebisblå plaststol (i lagom höjd för en fyraåring) på trottoaren och mat serverad i lindrigt rena plastskålar ur en svartnad kastrull, med bensinångorna som extra krydda. Quan An Ngon håller till i vackra kolonialvillor och är en sorts franchiseverksamhet: man hyr in sig och lagar den rätt som man själv är bäst på, medan man delar på lokalhyra, serveringspersonal och meny. Det betyder att gästerna kan gå runt och se trettio-fyrtio kockar laga mat innan man bestämmer sig. Men lika roligt som maten på Quan An Ngon är publiken: den består i huvudsak av vietnameser ur vad som måste beskrivas som medelklassen. Hit har man råd att gå, här trivs man och känner sig hemma, det är bullrigt och självsäkert och glatt och det finns alltid något sällskap som firar födelsedag och tjoar extra högt. I en nyutkommen bok får vi vatten på vår kvarn att Quan An Ngon (= restaurang god mat) är en speciell plats och en milstolpe i det vietnamesiska samhällslivet. Det är britten Bill Hayton, som var BBC-korrespondent här under åren 2006-7, som skrivit en bok om dagens Vietnam, dess politiska och sociala trender och dess mest akuta problem: Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press), en bok som jag inte nog kan rekommendera (även om dess påståenden ofta går att diskutera). Där beskriver Hayton hur gatorna öppnades för handel så sent som 1989 och Vietnams gatumatsrevolution inleddes. Den bild av Hanoi som jag har etsad på näthinnan sedan vår första dag här - pho-försäljaren på gatuhörnet med sitt rangliga träbord, sitt plastskynke och sina låga plastpallar - är alltså inte äldre än så. Hayton beskriver hur det var kvinnorna som ledde vägen in i den privata småföretagsamheten; kvinnorna som skaffade sig en träkolsspis, en kastrull och några stolar och började laga mat för ett något större klientel än den egna familjekretsen. (En utveckling som faktiskt skildras i skönlitteraturen också: jag tänker på Duong Thu Huongs magnifika roman De blindas paradis, som beskriver den första strävsamma småföretagargenerationen av gatuförsäljare och det höga pris man fick betala i form av misstro från de välbeställda partitrognas sida.) Kvinnorna gick först: i deras spår följde frisörer, skoputsare, cykelreparatörer, krimskramsförsäljare, fruktförsäljare och andra. Hela tiden har man existerat i legalitetens marginaler - några har lyckats och kunnat permanenta sin existens, andra har stötts tillbaka till den landsort där de flesta kommer från: gatuförsäljningen sköts i regel av inflyttade lantisar och ses ofta med misstro och lätt förakt av infödda hanoibor, enligt Haytons bok (det stämmer ganska bra med vad jag tycker mig förstå). Återkommande kampanjer för "civiliserat liv" försöker rensa upp bland gatuförsäljningen. Bara medan vi har bott här har jag varit med om två "kraftfulla" försök att förbjuda all gatuhandel och göra trottoarerna tillgängliga för fotgängare igen. Det roliga är att Haytons exempel på att utvecklingen gått hela varvet runt är just Quan An Ngon: gatumaten flyttar in från gatan igen, i den tjusiga gamla kolonialvillan där den blir chic, hygienisk och attraktiv. Quan An Ngon visar framför allt, anser jag, att Vietnam faktiskt håller på att få något som man desperat behöver för en hållbar utveckling, något som århundraden av kolonialism och senare kommunismens utrensningar hållit tillbaka, nämligen en växande medelklass.