måndag 5 april 2010

Påsk i Hanoi


Idag är det annandag påsk, en helt vanlig dag i Hanoi, ambassaden är öppen och barnen är i skolan. Även på långfredagen (då ambassaden faktiskt var stängd) gick barnen i skolan. På påskdagen bestämde jag och Miriam oss för att gå i kyrkan. Åtminstone i handling har jag en typisk svensk relation till kyrkan: minst en gång om året vill jag gå. Det visar sig att det är med kyrkan som med ketchupflaskan: inget alls eller tallriken full. Det enklaste och färgstarkaste hade väl varit att klämma sig in i någon av de katolska kyrkorna i Hanoi, till exempel katedralen. Hela familjen åt påskmiddag på La Salsa, och då satt vi påpassligt på balkongen och såg församlingen tränga sig in och ut ur katedralen medan polisen hindrade alla som försökte parkera utanför. Men vi är lutheraner, och när nu vi har en lutheransk pastor på campen (J.P. från The Lutheran Church Missouri Synod) så valde vi att följa med hans familj till Hanoi International Church, som har gudstjänst en gång i veckan. Gudstjänsten äger rum i en samlingssal en trappa upp på Hanoi Club, en oas för utlänningar och löjligt rika vietnameser mitt i Hanois utlänningsghetto West Lake, där man kan simma i pool, slå golfbollar i sjön, köpa årgångsviner, äta i stort sett samma mat som hemma och spela biljard. Kontrasten kunde inte vara större än denna lyxresort mitt i storstan och dess tillfälliga gäster den lutheranska församlingen, som har ett så ödmjukt och nedtonat uttryck att det nästan inte märks att det är gudstjänst det ska bli: bordet med namnskyltar och A4-papperet där man kan skriva upp sig om man vill ha en egen namnskylt får det hela att påminna mer om ett föreningsmöte vilket som helst. Samlingslokalen är nästan fullsatt: åttiotal personer vill fira uppståndelsen tillsammans. Enligt hemsidan är HIC konfessionslös och öppen för katoliker, protestanter och ortodoxa - men jag har tillräckligt mycket gudstjänstvana för att känna igen en hederlig protestantisk gudstjänst när jag ser en: t ex trosbekännelsen är ordagrant densamma som i Svenska kyrkan. Annars finns en frikyrkolutning på tillställningen: de flesta har faktiskt namnskyltar, och vi nytillkomna uppmanas att resa oss upp, säga vad vi heter och vad vi gör i Hanoi (vilket några faktiskt också gör, själva hukar jag och Miriam oss på våra stolar längst bak). Miriam lyckas också avvärja att bli hopföst med de andra barnen och ivägkörd till söndagsskolan, med motiveringen att hon faktiskt är nio år. Gudstjänsten är kanske en lite större kulturchock än jag varit beredd på, och jag tänker att det beror på det här amerikanska och utåtriktade: man ska ständigt vara beredd på att visa vem man är och vad man står för, vilket jag nästan aldrig är (utom i skrift, men det är en helt annan sak). Det är också ett klassiskt sätt att värva nytillkomna och nyfikna, en mindre uppenbar version av den taktik som jag sett Livets ord tillämpa under tältmöte på Ulf Ekmans dagar. Men förmodligen är mitt beteende lika bisarrt: att i alla lägen hävda min ursvenska rätt att förbli gäst i verkligheten, iaktta den tredje ståndpunkten, stå kvar på tröskeln och kika in, vara med fast bara när det passar mig. I Vietnam är religion inget man velar med: priset kan vara högt. Den lagenliga religionsfriheten urholkas helt av att alla samfund måste godkännas, och att ingenting tillåts som kan hota kommunistpartiets hegemoni. Man misstror buddhismen och katolicismen, men har skapat en statlig version av den förstnämnda och kompromissar sig fram med den sistnämnda, som dock har anor i landet sedan 1500-talet: protestantismen däremot ges inget utrymme och förekommer bara hos vissa etniska minoriteter i de bergiga gränstrakterna mot Kambodja och Laos, som redan har det nog besvärligt. Att missionera är strängt förbjudet: de protestantiska pastorer som är här sysslar med socialt arbete och utbildning, inte mission. Samt har gudstjänster för utlänningar av protestantisk härkomst, som undertecknad. Vietnameser som närvarat vid dessa gudstjänster har blivit föremål för polisens intresse, och därför tänker jag ju absolut inte påstå i min blogg att jag såg några vietnameser bland de åttio gudstjänstfirarna, däremot ett par lärare från barnens skola, någon från FN och några frivilligarbetare. Det kändes lite som de första kristna, som på nåder fick vara inhysta hos en rik romare. Fast man behöver bara lyfta blicken från sitt vietnamesiska perspektiv för att se att den amerikanska evangeliska protestantismen minsann inte ber om ursäkt för sig i andra sammanhang. Fortfarande när vi sitter med våra tapastallrikar på La Salsa och tittar på den katolska trängseln tror jag ändå att Miriam och jag valde det mest exotiska sättet att fira påsk: det var länge sedan jag tvingades bli så tydlig för mig själv och erkänna att exakt det som de här människorna vill ha, det vill säga en social bekräftelse p å sin religiösa tillhörighet, är det som jag själv klarar mig allra, allra bäst utan. Glad påsk!

Skrivet till Sublime & Jun Miyake: Ludic'

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Intressant som alltid. Och oj vad jag känner igen mig, skulle också ha hukat, tittat på och absolut vägrat namnskylt, fast på mitt eget lilla tysta sätt, utan att det skulle märkas, skulle jag hoppas.

Kristoffer sa...

Ja, vissa typer av (fri)kyrklighet passar nog exhibitionister bäst. Bredvid oss satt den unge pastorns fru och båda döttrar och hukade. Han ville att de skulle sitta på första bänk, men framför allt en dotter vägrade bli framdragen som fromt exempel för församlingen. Min pappa, vars föräldrar var frälsningsofficerare, har berättat om hur han och hans syskon fick sitta på parad varje söndag tills de kunde säga ifrån.