Vad ville Ho?

Jonatans lag spelar fotbollsturnering. Eftersom man spelar många korta matcher med femmannalag delas Red River United upp i två lag, vilket gör att man behöver en extra coach och jag får rycka in - efter alla år av troget och hyggligt diskret hejande i regn, snö och fyrtiogradig värme får jag chansen. Och det går bra: de vinner sina första matcher, de håller ihop, de spelar till slut match om tredje pris. Det både liknar och inte liknar de otaliga turneringar jag bevistat i Stockholm med omnejd. Här finns lag från franska skolan och ryska skolan, här finns ett lag för barnhemsbarn, och här finns lokala lag med namn som Nguyen Du (Vietnams nationalpoet, jag gissar att det är ett skolnamn, ungefär som Tegnérskolan eller Viktor Rydbergs Gymnasium). Inte lika många föräldrar som på en svensk turnering: vietnamesiska killar förutsätts klara sig själva i större utsträckning. Det är lite ruffare arrangemang, lite smutsigare, lite enklare, plaststolar, stekhett solsken, enklaste möjliga servering (med öl direkt ur kylskåpet: första gången jag ser öl till salu på pojkfotboll) - men fotbollen är bra och domarna är från vietnamesiska fotbollsförbundet, inga tvångsinkallade tonåringar som det skulle vara i Sverige. Allra roligast är att göra sig själv till en fluga på väggen och bara lyssna på killarna i andhämtningspauserna mellan matcherna, höra språken som blandas, de olika erfarenhetsfönstren och tolkningsramarna som ska jämkas ihop, plötsligt blir det tydligt hur oerhört nyttigt det är för alla att få en titt på världen utanför Verona:
- Ser du killen där borta? Hans pappa har suttit i husarrest.
- Husarrest?
- Mmh. Han fick inte gå utanför sitt hus.
- Fy fan vad tråkigt jag skulle tycka det var (med djup inlevelse: att vara "grounded" är de här killarnas värsta straff).
- Vad hade han gjort då?
- Han hade skrivit grejer.
- Vad då för grejer?
- Om demokrati.
- Demokrati? Var det det som Ho Chi Minh ville ha?
- Jag vet inte, var det?
- Nej, han ville ha kommunism.
- Okej, jag fattar. När är nästa match?