När jag hör ordet tillväxt...

Miriams klass har produktion som tema just nu, och en av höjdpunkterna ägde rum häromdagen: utflykt till Hondafabriken för att se hur en moped blir till. Som medföljande har man lite mer tid att följa med på skolutflykter, och man är ju dum om man inte tar chansen att få snegla på barnens vardag: den kommer inte tillbaka. Fast jag ska erkänna att det vaknar en motvallskäring i mig inför skolans sätt att räkna med a) att varje familj har en hemmavarande förälder b) att denna står till skolans förfogande. Ytterligare en liten kulturkrock: det amerikanska skolsystemet verkar fortfarande räkna med bakande hemmafruar som inte har något bättre för sig än att ställa upp som ordningsmän (ett mail om att papporna kanske kunde handha fotbollsmålet på vårbasaren är typiskt för skolans attityd). Vilket inte hindrar mig från att följa med, mina barns barndom får jag aldrig tillbaka (även om jag fick tillbaka min egen genom deras) och man behöver inte ingå i kollektivet Duktiga Föräldrar för det. Alltså åkte jag buss med ett 60-tal nioåringar trekvarts bilresa utanför stan: Hondafabriken var verkligen en riktig fabrik med löpande band och monteringsstationer och vajrar i taket och enorma cisterner för kylolja och vatten, här tillverkas 1 800 mopeder om dagen och här arbetar 6 000 människor under den japanske fabrikschefen, som log vänligt och svarade tålmodigt på barnens frågor genom tolk. Inte många av oss hade sett ett riktigt löpande band förut - det ser ut precis som i Moderna tider, det bara går lite långsammare. Det borde finnas något tilltalande i att se de lösa delarna steg för steg monteras ihop till en maskin som man ser i tusentals på gatan varje dag. Som flygplansmodellerna jag byggde som barn, bara större. Ändå blev jag gravt deprimerad. Det här är alltså villkoret för Vietnams ekonomi, det som gör att man har den tredje högsta tillväxttakten i Asien. Det här är villkoren för en stor del av den miljon vietnameser som kommer ut i arbetslivet varje år - en plats som kugghjul i en gammaldags tillverkningsindustri på väg att försvinna helt från västvärlden. Vietnam ska tillverka mer och mer skräp i allt snabbare takt för att överleva ekonomiskt. Och unga vietnameser ska stå och andas in plastångor utan att se solen och förstöra sina ryggar för usla löner (2 miljoner dong, drygt 800 kronor, i månaden var maxlön för en fabriksarbetare) och vara glada och tacksamma dessutom. Och världen ska konsumera allt detta, världen ska fortsätta översvämmas med 1 800 nya mopeder varje dag bara från denna lilla fabrik, och förorenad kylolja och förorenat vatten och metallspån och plastspån och plastfärg och ... Det här är vad det handlar om ytterst, tänkte jag. När politiska bedömare från väst säger att den ekonomiska utvecklingen måste föregå den politiska, får de det bara bättre så kommer demokratin av sig själv, så är det sådana här fabrikslokaler de menar, vare sig de vet det själva eller inte: tror de verkligen själva att människor blir mer självständiga, mer kritiska av att skruva i samma mutter var 27:e sekund? Alla summit meetings och ekonomiska rapporter och bilaterala avtal och handelsavtal och kontrakt handlar om detta: hur många vietnamesiska tonåringar ska ha turen att stängas in i fula fabrikslådor för resten av sina liv nästa år? De är så unga, allihopa, vad händer med dem som inte orkar hänga med i takten längre? De flesta vinkar glatt åt oss, några är generade över att bli uttittade av 60 skolbarn (och de 60 skolbarnens Duktiga Föräldrar). Ute skiner solen, det som syns av den genom diset från Hanois tre miljoner mopeder och vespor (1 800 nya varje dag). Något håller på att gå alldeles fel, det behöver man inte vara Al Gore för att inse.