torsdag 15 april 2010

Extremorientalism, del 2

Han hette Léon Werth, levde 1878-1955 och var en fransk författare som idag främst är ihågkommen för att hans gode vän Antoine de Saint-Exupéry tillägnade honom Lille prinsen. Werth gjorde skandal med sin debutbok, den antimilitaristiska Clavel soldat från 1919. Werth var anarkist och en av de första franska vänsterintellektuella som varnade för Stalin. År 1925 reste Werth till södra Vietnam, som då kallades Cochinkina och publicerade året därpå Cochinchine, en reportagebok som gjorde skandal genom sin bild av fransmännens beteende i Indokina. Tack vare entusiasmen hos det lilla förlaget Viviane Hamy (där det finns en djup kännedom om europisk mellankrigslitteratur) kan man läsa Cochinchine i nytryck. Den skildring som ges av tjugotalets Saigon är både överraskande rakt på sak och överraskande sensuell: Werth fångar både solnedgången över Mekong och den svårt överviktige europén som kräver att bli körd i cyklo och blir högröd av ilska så fort han inte blir åtlydd. Cochinchine är ett fantastiskt exempel på extremorientalism när den som allra bäst, och det säger jag helt utan ironi. Werth blir redan vid ankomsten våldsamt förälskad i det vietnamesiska - eller "annamitiska", som han säger med tidens ord - sättet att leva. Han finner en förfining, en lätthet och en grace som saknas hos de klumpiga européerna. Cochinchine är både en kärleksförklaring och ett våldsamt uttryck för själväckel: "sällskapshundar", det är så Werth tror att européerna framstår i inhemska ögon. Alla européer som Werth ser är för stora, för klumpiga, för aggressiva - medelmåttor som tror sig förvandlas till furstar i Vietnam genom kolonialismens ojämlika villkor och beter sig därefter, lever ut varje tillfälle att förödmjuka, skrika och slå de infödda. Det är ett beteende som man fortfarande kan iaktta: jag har hört så många västerlänningar (däribland mig själv) höja rösten helt i onödan, rädda att bli lurade eller missförstådda. Vietnameserna däremot har en naturlig värdighet och en finess som Werth anstränger sig att leva upp till: "i deras sällskap känner man sig alltid ouppfostrad". I sällskap med sin vän Nguyen An Ninh besöker Werth samma platser och väcker en liknande misstro som Marguerite Duras bara några år senare ska väcka genom att umgås med Älskaren över de rasgränser som kolonialismen fastställt. Han försöker dela "annamiternas" villkor och upplevelser, och väcker skandal genom att gå till fots eller åka spårvagn i stället för bil eller cyklo. Det bästa med Cochinchine är reportaget, den anspråkslösa men välskrivna skildringen av hur det faktiskt såg ut, lät och luktade i Saigon och Mekongdeltat anno 1925, när franska Indokina blomstrade. Han besöker opiumhålor, bordeller och tuppfäktningar och finner överallt samma "enastående aristokratiska uttryck" - dvs. det han saknar mest hos sig själv. Han fascineras av det hermetiska leendet hos vietnameserna, ett leende som inte anförtror en något. Många av Werths iakttagelser kan man göra än idag, t ex om hur lätt vietnameserna sover, och hur lätt de vaknar. Han konstaterar att sömnen i Vietnam inte är ett plågsamt tillstånd som i Europa: "Varelser som är lättare lever i en värld som är lättare." En annan iakttagelse gäller religionen: det tycks inte spela så stor roll, säger Werth (som ändå liksom nästan alla besökare genomgår en period av buddhistisk fascination) om det är Buddha eller Kristus som står staty i templet, det viktiga för vietnameserna är ändå altaret till förfäderna. Samtiden upprördes av Werths ohöljda skildring av hur fransmännen förtingligade vietnameserna. Ändå skulle det dröja trettio år och två krig innan man gav sig av. Jag kan känna stor sympati för Léon Werth, men det går inte att komma ifrån att hans bok är lika mycket ett uttryck för europeisk etnocentricitet, extremorientalism, som vilken kolonialistisk propaganda som helst: Werth definierar också vietnameserna i motsats till sig själv, det är bara det att han inte tycker om sig själv. Är det inte nästan lika förnedrande att bli förgudad i blindo som förslavad i blindo?
Skrivet till Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Du har säkert rätt och jag kan ju inte förneka att jag drabbas av en släng av möjligtvis en aning förgudande extremorientalism i Vietnam.
"Det är så svårt att se skillnad på er", sa förresten vietnameserna till oss vid vårt första besök: "Ni är så bleka och har så långa näsor..."

I alla fall: Nu är det en bok till jag måste beställa!

Evas värld sa...

Hittade inte boken på nätet - men jag åker ju till Paris om en vecka!