Språkförbistring

Sedan jag flyttat till Hanoi har jag börjat finna Bibelns berättelse om Babels torn rätt trovärdig: Gud har verkligen bestämt sig för att svenskar och vietnameser inte ska förstå varandra. Det går inte att förklara riktigt hur dum man känner sig när man faktiskt inte - efter ett och ett halvt år -kan höra skillnad på två olika vokaler. I svenska språket är vokalerna inte så viktiga, det är främst konsonanterna som utgör skillnaden mellan ord, konsonanterna som är betydelsebärande: vokaler kan man gröta ihop till en enda, som stockholmskans eeee, gävlemålets öppna aaaa eller skånskans diftong. Därför hör vi inte riktigt vokalerna. Vietnamesiskan, däremot, tycks lägga alla sina betydelsebärande skillnader hos vokalerna, deras betoningar och tonhöjd. Konsonanterna, däremot, har de svårt att riktigt höra. Bland det värsta jag vet är att tvingas bokstavera mitt namn (bara förnamnet är tio bokstäver långt) för en vietnames i telefon: det kan bli precis hur som helst. De hör inte konsonanter, vi hör inte vokaler - det blir inte så mycket gemensam förståelsegrund kvar i det som sägs, man får se till att kroppsspråket blir desto tydligare. Annars får man aldrig rätt sorts kaffe (om man nu alls får kaffe) och man får nya rena glas när man tror sig be om notan. Men är man själv en duktig kommunikatör så skrattar man givetvis åt denna språkförbistring. Det gjorde de båda jämställdhetsexperter som var här över påsken, de hade hur roligt som helst åt missförstånden. Som en rolig historia berättade de t ex hur deras taxi fastnat i en trafikstockning av framför allt mopeder och taxichauffören för att fördriva tiden vände sig om och skrek: - WHAT IS YOUR NAME!!!
- My name is Vidar, sa den ene.
- My name is Peter, sa den andre.
- AAAHH, skrek taxichauffören: BIDAAA AND BIDAAA, SAME NAME!
Skrivet till Television: Adventure