En 35-åring firar

Igår firades under stor pompa och ståt 35-årsjubileet av det som i vår morgontidning kallas befrielsen, det vill säga Saigons fall, stormningen av presidentpalatset och slutet på Vietnamkriget, som innebar återförenandet mellan Nord- och Sydvietnam. Det är alltså inte segern över USA, som dragit sig ur kriget halvtannat år tidigare, man firar, utan över sydvietnameserna: en nation som splittrats redan av den franska kolonialadministrationen, som delade Indokina i fem delar: Tonkin (=Nordvietnam), Annam (=Centrala Vietnam), Cochinkina (=Sydvietnam), Laos och Kambodja. Det svartvita fotot av den sovjetiskttillverkade stridsvagnen som kör igenom presidentpalatsets gallergrindar återges i varje tidning, på varje affischplats. Tidningarna är fulla med minnesartiklar och intervjuer. Man har till och med letat upp piloten som flög ner Nordvietnams ledare till Sydvietnam när kapitulationen skulle undertecknas under högtidliga former: vad kunde han ha att berätta? (Inte mycket, visade det sig.) Det är parader, högtidstal, ändlösa minnesprogram i TV och alla krigsreportrar som ännu står på benen är i HCMC för att övervara festligheterna och minnas. Jag kan inte minnas att jag firade min egen 35-årsdag med någon särskild emfas - eller någon annans, för den delen. När vi flyttade hit var en av de saker som förvånade oss mest hur lite vietnameserna pratade om kriget, hur lite närvarande kriget verkade vara i deras liv (först när man lär känna dem bättre kan jämnåriga hanoibor glänta en smula på förlåten till traumatiska minnen av barndomens bombnätter). Det är inget som det pratas om, inget som man dröjer sig kvar vid: tvärtom kan vietnamesers likgiltighet för det förflutna och dess minnesmärken vara upprörande för västerlänningar, som gärna skulle se en högre grad av pietetsfullhet i statsplaneringen. Man vill vidare, man vill framåt: man vill bli som andra länder. Det vägs mer än väl upp av den officiella fixeringen vid kriget. Det officiella Vietnam, staten och partiet, utnyttjar varje förevändning att hamra in den nationella självbilden: David mot Goliat, folkets utdragna lidande, gränslösa uppoffringar och oanade tapperhet. Vietnam är både en gammal och ett pinfärsk nation. Den pinfärska nationen behöver sitt 35-årsjubileum den 30 april, precis som den senare på året kommer att fira huvudstadens 1000-årsjubileum, precis som den nyss firat partiets 80-årsjubileum. Den kommer att blåsa på alla födelsedagsljus, för den behöver kriget som myt. Kriget är en ursäkt också, en ursäkt och ett känslomässigt argument av högsta potens. Jag har hört fantastiska historier om hur biståndsmöten med givarnationer (dit USA naturligtvis hör) spårat ur när vietnameserna inte fått exakt vad de vill ha: vid något tillfälle tog en minister av sig på överkroppen för att visa sina krigsskador, som yttersta argument. Men jag tror ändå att det är för självbilden man behöver 35-åringen mest. Vi svenskar har glömt, för det var så längesen vi behövde Engelbrekt och Gustav Vasa: de flesta vet nog inte ens på rak arm att vi firar Vasaloppet till åminnelse av frihetskämpen Gustav Vasas lyckosamma flykt undan de danska ockupanterna (danskarna var våra amerikaner när den svenska nationsmyten skulle byggas). Det är så längesen och vi är så trygga i vår nationella identitet att vi kan tillåta oss att odla negativa nationella myter, som myten om Norénjulen, myten om Ministern & Mördaren, eller den i utlandssvenska sammanhang populära myten om Den Lättlurade Svensken. Någon sådan lyx kan inte vietnameserna unna sig. Här är det självuppoffrande hjältar för hela slanten. Det är därför det finns sådan kraft i de få texter från Vietnamkriget som vågar bryta med den nationella myten: Duong Thu Huongs Novel without a Name och Bao Ninhs Krigets sorger.
Skrivet till Funkadelic: One Nation Under A Groove