Love Man Love Woman

Denna eleganta varelse är officiant - jag vet inte om man ska säga präst eller medium, så det får bli det neutrala officiant - i en pagod någonstans här i Hanoi. Jag har aldrig sett honom på riktigt, även om jag faktiskt sett liknande framträdanden i undanskymda pagoder på bakgator i gamla stan. Han är stjärnan i den vietnamesiska dokumentärfilmaren Nguyen Trinh This fantastiska film Love Man Love Woman, som jag hade turen att få se på Hanoi Cinémathèque häromkvällen. Även om en majoritet av befolkningen bekänner sig till buddhismen, så fungerar den buddhistiska religionen snällt (och så vitt jag förstår är det en medveten tolerans från buddhisternas sida) som paraply för lokal folktro, förfadersdyrkan och äldre religioner, och lämnar plats i pagoderna för dessa gudar. Längst bak i varje buddhisttempel, förklarade en guide för mig, finns alltid ett altare för Modergudinnan. Kulten av henne, som på vietnamesiska heter Dao Mau, är den mest ursprungliga och äkta vietnamesiska religionen, sägs det i Love Man Love Woman. Genom att dyrka henne når man kontakt med sina döda anhöriga, och det sker i extatiska långa festliknande ritualer, fulla av musik. Man sjunger, dansar och berättar historier för att hålla gudarna och de dödas andar på gott humör. Man klär ut sig: män i kvinnokläder, kvinnor i manskläder. Mediet/prästen/officianten röker genom hela ceremonin för att röken ska stiga till himlen och nå andevärlden - en fantastisk konkretion, tycker jag som poet. Dao Mau var förbjudet under fransmännen och de första kommunistiska åren, men har nu fått ett uppsving (precis som den ortodoxa kyrkan i Ryssland). Och (precis som i rysk-ortodoxa kyrkan) det är främst två kategorier som tror: kvinnor och unga. Gamla kvinnor, medelålders kvinnor, unga kvinnor. Men även unga män. De medelålders männen är frånvarande. Ja, inte helt: ni ser ju en medelålders karl på bilden, även om han har kvinnokläder. Skälet till att Nguyen Trinh Thi, tuff dokumentärfilmare utbildad i USA, intresserat sig för den här nyandliga väckelsen är ingalunda religiöst: hon ville hitta ett sätt att berätta om de homosexuellas minst sagt bräckliga situation i Vietnam, och Dao Mau är en av de få sociala arenor där (manlig) homosexualitet är accepterad och till och med uppmuntrad: det antyds i filmen att gränsöverskridandet rentav ses som en förutsättning för att man ska kunna nå gudarna. Och hon lyckas! (Vi har suttit och tittat på Rainer Hartlebs filmer här på kvällarna, Elsa och jag, så jag känner igen det där självklart avslappnade tonfallet som bara dokumentärfilmare som litar på sitt material får till.) Firad överstepräst på dagarna, ensam medelålders man som får nöja sig med en telefonflirt borta i Saigon och bitchigt småflirtiga skämt med sina unga manliga beundrare/efterföljare. I de här scenerna lyckas Nguyen Trinh Thi med något som ingen annan vietnamesisk filmare lyckats med: hon lyckas få mig att känna igen mig; precis så där kunde mina homosexuella vänner sitta och smågnabbas med varandra på 80-talet i Stockholm, timme ut och timme in. Och återigen får jag känslan av att Vietnam gömmer det bästa och färgstarkaste landet har att visa upp. En Mao Dao-ceremoni i Hanoi är lika häftig som vilken voodoo-gudstjänst i New Orleans som helst: men den utförs lite i skymundan på en bakgata, medan urtråkiga rökelsetändarceremonier för medeltida kungar ingår i vartenda statsbesök.
Skrivet till Vampire Weekend: Contra