Hemma i pagoden

Genom en lång och komplicerad serie av tjänster och gentjänster - så komplicerad att denna serie på vägen förvandlats till något som till sist måste kallas vänskap - hamnar jag i den situationen att mitt intresse för buddhismen blir dramatiskt övervärderat och jag blir inbjuden en söndagmorgon till enskilt samtal med abboten för ett av Hanois kloster, den vördnadsvärde Thich Minh Tue. Vi är fyra människor som sitter i abbotens tjänsterum och sippar på vårt beska gröna te tidigt denna söndagmorgon, enkom för att jag råkat häva ur mig något oöverlagt och överdrivet om mitt intresse för buddhismen: jag, abboten själv, vår väninna och hennes yngre kollega som fungerar som tolk. Hur hanterar man en sådan situation utan att någon blir besviken? Jag ska få svar på alla mina frågor om buddhismen, är det tänkt. Tyvärr har jag egentliga inga frågor om buddhismen. Jag vet ungefär så mycket jag tycker mig behöva veta om buddhismen, det är inte den som är x-faktorn i min andliga ekvation, anser jag: denna utgörs helt och hållet av mig själv. Jag frågar om honom i stället: han berättar att han föddes som den yngste av fem bröder och att pappan dog i Vietnamkriget. Han har varit i det här klostret, som ligger vackert vid Hanois Westlake, i åtta år. (Under hans ledning, berättar vår väninna efteråt, har klostret blomstrat.) Han petar naglarna och rör i sitt te. Hans bruna dräkt är nytvättad och luktar gott, han har guldlänk runt handleden och utstrålar hela den självsäkerhet som jag annars bara mött hos katolska präster: självsäkerheten hos den som har både Gud och världen bakom sig. Buddhismen är mycket enkel, säger han. Följ bara undervisningen. Buddhismen är både den mest ödmjuka och den mest moderna religionen. Det handlar om glädje och om att leva i nuet. Hur följer man undervisningen? När ska man gå till pagoden? När man behöver, det finns inga särskilda dagar. En buddhist är glad. Låt sinnet få ro. Det finns 80 400 regler och föreskrifter, men bara tio som är viktiga, åtminstone om man bara tänker följa buddhismen som "familjemedlem". Jag ber honom reda ut vad som är buddhism och vad som är inhemska religioner i pagoden, hur buddhismens tomhetsideal kan förenas med allt krimskrams, alla förfäder och lokala smågudar. Han förklarar att buddhismen är mycket tolerant, men att tacksamhet mot förfäderna är något mycket viktigt: det handlar om att ge tillbaka all den tur man fått i livet - av föräldrar, lärare, flickvänner, familj och barn. Man måste tro på sin tur. Han ser så glad ut. Jag anar att det som vanligt är jag som krånglar till saker och ting i onödan. Han talar om ett begrepp som betyder tur och lycka, men också något större; öde. Jag föreslår karma. Alla tre tittar oförstående på mig. Jag tackar för mig, säger att jag tagit upp hans tid länge nog. Jag har med mig några små presenter, lite kaffe, en skiva med svensk musik. Han lyser upp ännu mer och ger mig en skiva med musik från pagoden. När vår väninnas medarbetare tar en bild av mig tillsammans med abboten lägger han armen om mig. Vår väninna och hennes medarbetare visar mig runt medan den vördnadsvärde Thich Minh Tue lägger sig i en hängmatta. Jag säger att det är fridfullt här, Thich Minh Tue säger att jag alltid är välkommen. Vår väninna berättar att han hjälpte hennes familj för några år sen, när hennes son dog. Han gjorde ceremonin för de döda tillsammans med henne, en ceremoni som tog flera nätter. "Jag sände min sons ande till den här pagoden", säger hon och visar mig ett Instamatic-foto av sonen som sitter uppe på en vägg. Hon tänder en rökelsesticka under fotot. Det är alltså inte en pagod vilken som helst hon har bjudit in mig till, det är pagoden där hennes sons ande bor. Jag frågar om Plum Village, som hon nämnt vid något tillfälle: är inte det en buddhistisk organisation som är förbjuden i Vietnam? Känner han till verkligen den? Jo, säger hon: han känner nog inte till den, men han vill nog inte prata om den, för buddhister tycker inte om konflikter. Jag känner mig dum och enkel som gräver efter konflikter hela tiden, som har så svårt att gå utanför mina egna ramar om hur religion ska se ut: smakfull, vitkalkad, boklärd, lågmäld - det är ju inte ett signalement på religion i största allmänhet utan på nordisk lutheranism och ingenting annat. Varför skulle en vietnamesisk munk avstå från sitt guldarmband för att leva upp till mina mor- och farföräldrars ideal? Mitt på klostergården står ett fikonträd. Jag önskar att jag kunde sätta mig under det och sitta kvar tills jag förstår lite bättre. Men det gör jag naturligtvis inte, jag tar bussen hem i stället.