En gång i veckan förra terminen spelade Jonatan fotboll med Blue Dragon. Jag undrade vad det var för något. Gatubarn, svarade han. Namnet dök upp fler gånger - en tid hyrde en kanadensisk volontär för Blue Dragon in sig på campen. Klädinsamlingar, fotbollsmatcher, donationer. Med några kassar avlagda kläder som ursäkt åkte jag dit, till ett hus vid Röda floden där Blue Dragon håller till i Hanoi (man finns också i andra vietnamesiska städer). Det finns flera organisationer som satsar på utsatta barn, bland annat den framgångsrika restaurangskolan Koto. Det är inte så underligt: i en kultur som den vietnamesiska, där familjen är grunden till allt, är gatubarn naturligtvis extra utsatta. Har man inte familj, har man ingenting alls. Här spelar några fia, några tittar på film, andra sitter vid datorerna. Det ser lite ut som ett svenskt fritids, blandningen av egna teckningar och övertaget möblemang, nymålat och färgstarkt men i grunden väldigt enkelt. Här bor för närvarande 15 barn - 97 har bott här sen starten - men betydligt fler kommer hit för måltider, lektioner, lekar eller bara trygghet. Målet är naturligtvis att de ska integreras i samhället, få utbildning och jobb. Här ges utbildning i engelska och datakunskap (och alla som jag träffar pratar verkligen lite engelska också), här slussas vidare till yrkesskolor. Sen starten har 1104 barn slussats vidare till skolor och yrkespraktik. 51 tonåringar har fått riktiga jobb. Man har ordnat hem åt 24 familjer. Serverat 146 758 måltider, 3 657 liter mjölk, 15 764 kg ris. 57 barn som rymt hemifrån har övertalats att återvända till sina familjer. 488 barn har fått besöka doktor eller sjukhus. 5 har fått drogrehabilitering. 69 traffickingoffer har räddats. 169 barn har fått riktiga identitetshandlingar. Och man har spelat 737 fotbollsmatcher. Som barnbarn till frälsningsofficerare kan jag inte undgå att imponeras av det handfasta bakom alla siffrorna. Den verkliga godheten, skriver Marcel Proust, kanske har en kirurgs jäktade ansiktsuttryck. Den verkliga godheten kanske inte är så tjusig, helt enkelt: den är upptagen av att servera 146 758 måltider. Jag återvände lite motvilligt till mitt elfenbenstorn här på svenskcampen. Farfar och farmor ropade i mitt blod, det var något så bekant över den där nymålade enkla man-tager-vad-man-haver-med-ett-leende-miljön, men jag slog dövörat till. De franska symbolisterna behöver också någon som tar hand om dem, Blue Dragon får tills vidare nöja sig med kläderna och fotbollsmatcherna.
Skrivet till McCoy Tyner: Echoes of a Friend
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Mycket intressant inslag. Tack för att du delade med dig av det. Kram Kim
Tack! Det finns flera organisationer här i Hanoi som satsar på att ge utsatta barn en framtid genom att lära dem ett yrke - en sorts modern gesällsverksamhet, helt enkelt: restaurangen KOTO (Know One, Teach One) och kaféet Joma är kanske de mest kända. Min lunch kan alltså i idealfallet samtidigt bidra till att finansiera deras utbildning och vara en del av den, genom att de får träna på mig. Det är välfungerande och sympatiska verksamheter, men man kan fundera över vad som motiverar den kommunistiska staten Vietnam att ta emot välgörenhet i så stor skala - det stämmer inte riktigt med kommunistiska värderingar som jag uppfattar dem.
Skicka en kommentar