Hemförlovning

Att leva som utlänning har definitivt sina poänger. Man kan iaktta det främmande samhällets små lustigheter utan att vara deltagande eller medansvarig för dem, samtidigt som man för tillfället är fri från (de flesta av) sitt eget samhälles besynnerligheter. Samtidigt måste man iaktta dem, och iaktta dem noga, för att förstå hur man ska göra: man får skärpa sig lite grann för att klara av vardagen. Hela tillvaron får lite skarpare konturer. Som det här med paket. Det var salig Stig Claesson som definierade författare som en yrkesgrupp som väntar på posten. Jag är inget undantag, inte ens här i Hanoi. Fast nu får jag inte längre avier som berättar att jag har paket att hämta på Spel & Tobak i Söderhallarna, nu får jag avier som hänvisar mig till Tullverket. Det bästa med paket är bussresan - högt över avgaserna, oftast gott om plats, nästan alltid vänliga människor (studenter och pensionärer, två relativt medellösa men pratsamma grupper, fyller i regel bussarna). Man kliver på 34:ans buss, som åker förbi Hanois Universitet, och fortsätter ut mot My Dinhs busstation, halvvägs bort till fotbollsstadion, sen korsar man under livsfara gatan och passerar ett tjusigt tjeckiskt ölbryggeri på vägen. Det tog ett tag att inse att det faktiskt var tullen jag besökte, jag tyckte det såg ut som ett något större och tjusigare postkontor, men det är alltså tulldeklarationer jag fyllt i när jag trott mig signera helt vanliga paketavier. Det som är framsidan med utlänningstillvaron är samtidigt dess baksida: dess flyktiga natur. En gång om året blir alla nervösa och känner på sig att något ska hända, jag antar att det är som grisarna vid jul, barnen börjar inse att hälften av klasskamraterna är borta nästa läsår, och så kommer plötsligt mailen: inbjudningar till avskedsfester, nya adresser i Seattle, Örebro eller Manilla, långa listor med foton på möbler och ägodelar som plötsligt inför hemresan befunnits skrymmande och utbjuds till försäljning. Skåp, bokhyllor, skrivbord och annat som man hade plats för när man bodde i ett fyravåningars hus i fransk kolonialstil vid Westlake (Hanois gräddhylla, som vår granne Erik kallar det) ter sig plötsligt inte lika omistliga när man ska klämma in sig i mer normala omständigheter igen. Här på svenskcampen samlas vi alla och vinkar på parkeringsplatsen när en familj åker, lite oroliga, vart tar de vägen egentligen, finns det där Sverige verkligen på riktigt? Jag tänker varje gång på akvariefiskarna i Hitta Nemo, eller som sagt på grisarna vid jul. I Frälsningsarmén - där man också flyttar ofta och lär sig att se alla vistelseorter som tillfälliga - har man en fin formulering i dödsannonser: Hemförlovad till evigheten. Det är ju bara ur vårt, de kvarvarandes perspektiv, som det känns så - de som åker står ju inför ännu större äventyr - men ur en synpunkt är det korrekt: dit de ska finns det inte plats för bokskåp i mahogny.
Skrivet till I'm Not There (Music From The Motion Picture)