Betonghäckar och gula sidor

Det tog ett tag innan vi begrep oss på de schablonmålade stämplarna med telefonnummer och det gåtfulla ordet B TONG som täckt så många husväggar i centrala Hanoi och är ett så pass karakteristiskt inslag i gatubilden att de finns på vykort och turisttavlor. Vi förstod så småningom att det är Hanois version av Gula sidorna: så annonserar hantverkare ut sina tjänster i en stad utan telefonkatalog. Men varför B TONG, eller BE TONG som det ibland också står? Till slut fick vi veta bakgrunden. När ryssarna kom hit i stor skala i början av 80-talet (under osämjan med Kina, då det ryska inflytandet var som störst) lärde de vietnameserna att gjuta i betong, vilket man tyckte var ett smärre underverk: tänk att kunna bygga i vilka former som helst, tänk att kunna släppa traditionella hänsyn och former. Under en tid ansträngde man sig också verkligen att bygga precis hur som helst, de flesta av dessa hus håller tack och lov på att falla sönder nu. Betong blev därför ett samlingsnamn på allt som var modernt, tekniskt, smidigt och up-to-date (jag antar att detta var ungefär samtidigt som uttrycket "betonghäck" infördes i svenskan som samlingsnamn på motsatsen: storskalig stelhet, bakåtsträvande och allmän fyrkantighet). Därför blev B TONG eller BE TONG ett ekonomiskt och platsbesparande sätt för hantverkarna - rörmokare, elektriker, byggjobbare, snickare - att berätta hur duktiga de var inom sina respektive områden: lika duktiga, helt enkelt, som betong. Denna urbant decentraliserade yrkesdel av telefonkatalogen är nu ett minne blott. Över en natt försvann alla dessa telefonnummer från väggarna, rappades över med grå rappning med en närmast skrämmande effektivitet: när partiet verkligen bestämmer sig för något, då blir det så. Det var samma sak när lagen om hjälmar genomfördes: över en natt hade alla hanoibor skaffat hjälm. Man häpnar lite, dels över att denna samordning är möjlig i denna kaotiska och svårt överbefolkade mångmiljonstad, dels över att all denna logistik används så illa, till en så ovärdig fiende: det är som om Hanois stadsförvaltning anstränger sig att bli av med allt som är pittoreskt, allt som är utmärkande för staden och skiljer den från andra städer: även cykloförarna och gatuförsäljarna har man ett gott öga till, och det går knappt en vecka utan att man läser i tidningen om hur staden vill bli dem kvitt. Det påminner om Stockholm på 60-talet, det Stockholm som gjorde sig av med Klara: allt som luktar fattigdom och förflutet ska bort! Trots att det kanske är just det som lockar turisterna.