Öststatsnostalgi

För öststatsnostalgiker som min hustru erbjuder Hanoi talrika möjligheter till frosseri. Ett exempel är den dystra diplomatshopen enligt klassisk öststatsmodell, där man endast göre sig besvär om man är försedd med a) diplomatpass, b) motbok för tullfria varor utfärdad av Finansdepartementet. Ur denna motbok stämplas och klipps små kuponger vid varje besök. Det bästa med dipshopen är att luftkonditioneringen går på högtryck och man kliver från en trettiofemgradig Hanoidag rätt in i ett fjortongradigt kylskåp. Det nästbästa är att det är tomt. Man går där mellan hyllorna med halvbra viner som flugits hit från hela världen i något sorts ekologiskt självmordsförsök, sneglar tomt på en och annan tvättmaskin, chokladkaka, märkesklocka eller whiskyflaska i femlitersutförande som jag har svårt att tänka mig att någon människa någonsin kommer att köpa. I fönstret ler den tjugo år gamla cigarettreklamen sitt mer avgas- än nikotinfärgade leende. Bakom disken petar kassörskan näsan. På golvet hasar en decimeterlång kackerlacka fram. Vore det inte för priserna, som placerar sig en liten bit under systembolagets på jämförbara varor, där övriga Hanoibutiker ligger åtminstone på dubbla systempriser, så skulle min egen öststatsnostalgi absolut inte räcka för ett besök, men nu gör jag snabba och effektiva inköp av viner (som jag i någon slags halvhjärtad ekologisk hänsyn helst väljer från Australien eller Nya Zeeland - egentligen borde jag väl dricka landets eget Dalatvin, ett av de kanske mindre lyckade minnena från den franska kolonialismen) när det är nödvändigt. Det jobbigaste inträffar när identifikation, betalning och klipp av små kuponger ur motbok redan är undanstökat. Då dyker det upp en ny kassörska, en medelålders kvinna som ler förväntansfullt mig och via ombud frågar om inte hon kan få några av mina kuponger. Kanske är det bara ett försök att göra min öststatsnostalgiska upplevelse riktigt komplett? Kanske ska hennes dotter ta studenten eller gifta sig? Sannolikare är att hon behöver vinet som smörjmedel vid kommande tandläkarbesök/läkarbesök/lärarsamtal. Eller har hon en sidoinkomst som grossist till någon restaurang. Vad vet jag? Jag varken kan eller vill ta risken att det är en provokation, jag ler extra vänligt och säger att hon måste skämta, det hon föreslår kan ju inte vara lagligt och som gäst i deras vackra land måste jag ju följa lagen, det förstår de väl? Hon ser besviken ut, och jag åker hem med mina vinflaskor och och ett lätt dåligt samvete trots att jag inte gärna kunde ha gjort på något annat sätt. Jag är nog ingen riktig öststatsnostalgiker.
Skrivet till Roedelius: Jardin Aú Foú