lördag 15 maj 2010

Khmer Rock på American Club



American Club i Hanoi upptar ett helt kvarter, med ett stort grönområde, på centralt belägna affärsgatan Hai Ba Trung: kommersiellt hett åtrådda kvadratmetrar, som nu är lekplats för expats och deras barn. På American Club är man inne i bubblan, den bubbla av privilegier och undantag från vietnamesiska vardagsvillkor som man erbjuds att sjunka in i som utlandsboende och har att närmast dagligen förhålla sig till: vissa lämnar den aldrig, andra sätter en ära i att hålla sig utanför så länge som möjligt. American Club är med andra ord stor, men inte så stor att den egentligen borde kunna husera en hel rockfestival, vilket den emellertid gjorde förra helgen: CAMA Festival 2010, Hanois fjärde internationella musikfestival. Det internationella inslaget brukar bestå av mindre märkvärdiga band från Stillahavsregionen, främst Australien. Plus naturligtvis DJs. Organisatörerna har en fäbless för energisk rock: förra året spelade thailändska killar i trådsmala svarta kostymer hård snabb gitarrock, i år kom motsvarande insatser från Japan och Kina. Men i år spelade ett band som jag skulle gå och se var jag än befann mig i världen: Dengue Fever från Los Angeles och Kambodja, som tagit upp arvet från khmer rock, den handfull fantastiska kambodjanska musiker som översatte radiohits från USA till sitt eget språk och skapade en helt egen rocktradition, sextiotalsrock omskapad och förfrämligad och nyvitaliserad - de flesta försvann sedan spårlöst under de röda khmerernas terrorår. (Ironiskt nog fick jag veta, när jag skröt i mail hem om vår Hanoifestivals huvudattraktioner, att de skulle spela på Berns i Stockholm bara ett par dagar innan de kom till Hanoi.) Jag var där tidigt. Det var årets hittills varmaste dag, och det enda stället inomhus var DJ-scenen, som var ännu varmare än utomhus. Ordnar man musikfestival i Hanoi så måste man ha massiv sponsring, ännu mer än om man gör det i Stockholm, Göteborg eller Hultsfred - utanför den lilla bubblan finns ingen som helst publik som har ekonomisk möjlighet att bära marknadsmässiga festivalkostnader, och det är inte så många (läs: inga) internationella band som har vägarna förbi - Dengue Fever hade faktiskt det, de skulle spela i HCMC dagen efter, och senare åka över till Kambodja, men det här var deras första spelning i Vietnam. Frivilligorganisationerna - och alkoholtillverkarna - passar på. I år var aidsorganisationer och Jim Beams huvudsponsorer, vilket gjorde att alkoläsken trängdes med gratiskondomerna kring själva musikscenen. Festivalpubliken var en besynnerlig blandning. Här trängdes medelålders musikintresserade familjer, som försökte hålla barnen från uttorkning mitt i hettan, med lättklädda Jim Beams-försäljerskor, gravallvarliga safe sex-informatörer, tjockmagade utlänningar med alldeles för unga flickvänner, tokrejvande backpackers och bortskämda Hanoibrats - det låg en ständig marijuanarök över festivalområdet, samtidigt som barnen sprang mellan benen på de vuxna och stämningen var extremt vänlig, nästan neohippie, som om allt skulle börja om, särskilt som Dengue Fever fick till något psykedeliskt Doorssväng i sina bästa stunder. Sen kom stadens inhemska stoltheter, de åttiotalsklingande storvulna hårdrockarna Ngu Cung som fick alla svenska killar med minnen av Europe och Scorpions att skrika högt av pur barnslig förtjusning. Jag åkte hem med akut vätskebrist, men nöjd: jag hade sett Dengue Fever där de ska ses, i regionen, där instrumenten knappt fungerar på grund av luftfuktighet och svett, där sångerskans sidenklänning hade stora mörka fläckar, där man har samma halsdukar och samma våldsamma historia och där flera i publiken faktiskt förstod vad hon sa.
Skrivet till lätt öronsus

Inga kommentarer: