Därför vann de kriget

Någonstans har jag läst att Winston Churchill, som var osäker på hur länge hans nya allierade sovjetryssarna skulle kunna stå emot angreppet från den tyska krigsmaskeinen, lugnade sig efter att ha besökt Moskva mitt i vintern, och sett hur ryssarna åt glass ute på gatan i trettio graders kyla: Det här är ett folk som inget biter på, de låter sig knappast besegras i första taget, sa Churchill, vilket han ju hade rätt i. Om det hade funnits någon med samma elementära iakttagelseförmåga i Vita huset, så hade amerikanerna nog tänkt sig för innan de engagerade sig i Vietnam. Har man sett vad en vietnames är beredd att lasta på sin cykel eller moped, förstår man att det här är ett folk som inte ger upp i första taget, ett folk som inte anser något omöjligt. Men varken amerikaner eller fransmän kan ha tagit trafiken på allvar: fransmännen förlorade bokstavligt talat slaget vid Dien Bien Phu för att de underskattade vad en vietnames kan lasta på sin cykel. Det finns en fotobok, Beasts of Burden, som är populär bland utlänningar och enbart består av bilder på överlastade mopeder. "Envishet" är ett för milt ord. Allting går att laga, allting går att använda. Man kan komma att tänka på Vilhelm Mobergs utvandrare, men "Asiens smålänningar" ger också bara en vag aning om vad det är fråga om: de ger sig aldrig. A-l-d-r-i-g. Det finns en motorbikeförare utanför vårt hus som varje dag frågar mig om inte jag ska åka med honom, trots jag aldrig åkt med honom (han hittar överhuvudtaget inte i Hanoi, enligt min son) och aldrig kommer att åka med honom; för det mesta ser han mig i träningskläder och borde ana att jag avser att förflytta mig för egen maskin, men jag lovar att om jag en dag bärs ut från svenskcampen så kommer han med samma obändiga optimism luta sig fram och fråga kistan: Motorbike?