Författarbesök

Med åren har jag samlat på mig en del bisarra erfarenheter av författaryrkets utåtriktade sidor. Som författare förutsätts man av någon anledning inte bara kunna skriva utan även prata (och dessutom ha något att berätta), vilket gör att det händer att man blir inbjuden att göra just det(om skrivande i allmänhet eller ens eget i synnerhet) i skolor. Ibland är dessa skolor författarskolor, vilket underlättar: då kan man tala om konkreta ting, praktiska strategier - skrivandets hantverk. Jag minns hur jag själv som ambitiös gymnasist torterade en gästande Jersild med frågor om meningen med Barnens ö (han skruvade på sig och menade att han bara ville berätta en historia), men det vanligaste är nog att eleverna har en ganska vag bild av vem man är och vad man skrivit. Mardrömmen - åtminstone i det frisläppta Sverige - är högstadiet, och jag har varit med om att skolledningen har ljugit om elevernas ålder för att man inte ska dra öronen åt sig. Frågan är om inte mitt besök i Nguyen Du-skolans författarklass häromdagen ändå tar priset i egendomlighet. Nguyen Du är Vietnams nationalskald, och hans Berättelsen om Kiêu sägs vara landets bidrag till världslitteraturen, den episka dikt som alla läser i skolan. Att en skola i Hanoi heter Nguyen Du-skolan är med andra ord inte märkligare än att en skola hemma heter Tegnér- eller Rydbergskolan. Att den har en författarklass med sextio (60!) elever i nittonårsåldern är desto märkligare, tycker jag - särskilt som litteraturen inte gör något större väsen av sig för övrigt, men jag försäkrar mig om att de också får lära sig lite om manusförfattande så att några av dem inte behöver gå helt lottlösa genom livet. Att man bjuder in mig säger en del om hur svältfödda på kontakter med yttervärlden man är - ingen har något närmare begrepp om vad jag skriver eller vad jag har att säga, eller ens vad svensk litteratur, men en vän till mig är vän med en lärare på skolan, som inte är sen att ta chansen att låta sina elever träffa En Riktig Utländsk Författare. Jag tackar ja för att göra henne en tjänst, svårare än så är det inte. Jag ägnar några kvällar åt att fundera över hur och vad jag kan berätta för några vietnameser som inte kan skilja Sverige från Schweiz och vilkas begrepp om modern utländsk skönlitteratur är i jämnhöjd med Jack London och Maxim Gorkij (bägge godkända enligt klassisk kommunistisk litteraturdoktrin). Särskilt som jag ska prata engelska - ett främmande språk, trots allt - och bli tolkad till vietnamesiska av okänd person, så de möjliga felfaktorerna är oändliga och utmaningen är att hålla sig enkel (jag som gärna komplicerar det lite, letar efter motsättningarna, undantagen). Jag blir givetvis hämtad i bil, fastän det skulle ta mig en kvart att gå. Men jag blir genomsvettig så fort jag kliver ur bilen, det är tryckande och skolan har inte råd med någon luftkonditionering. Jag blir inföst i ett kinesiskt finrum för att bekanta mig med högdjuren, dricka beskt te och introduceras, vilket tvingar mig att lägga band på min naturliga avighet i sådana situationer, jag får en diktsamling på vietnameiska som heter Röd färg och handlar om dem som dött kriget, den är signerad och poeten får tårar i ögonen när han berättar om dem som dött i kriget. Jag blir misstänksam och sur, men det ger med sig när jag får träffa tolken, som visar sig vara dagens stjärna: han är klädd i vinröd kung fu-dräkt med klassiska vietnamesiska träskor, han är mycket riktigt kung fu-tränare, men också utbildad läkare, poet och musiker. Hans fjortonåriga dotter som dyrkar Astrid Lindgren är med som hejaklack. Så kommer vi in i klassrummet, varmt som en bastu, där de snälla tysta förväntansfulla eleverna sitter - på svarta tavlan sitter ett jättefoto av undertecknad (samma som vi använde som pressbild till Mask). Jag har med mig en stor hög böcker med svensk litteratur i översättning till vietnamesiska från ambassaden, jag låter tolken läsa Tranströmer på vietnamesiska, jag pratar om likheter mellan folken (den svenska fattigdomens betydelse! vårt bondska förflutna!) och skillnader (tvåhundra års fred! demokrati! yttrandefrihet!). Jag pratar naturligtvis om Nobelpriset, det vill alla höra om. Jag berättar med utgångspunkt i Berättelsen om Kiêu om den svenska litteraturen, börjar i romantiken, pratar om Strindberg, om arbetarförfattarna (eftersom jag vet att de känner till Gorkij och Jack London) om kvinnorörelsen, om Vietnamengagemanget och Göran Sonnevis Vietnamdikt som exempel på hur en text faktiskt kan gripa in i verkligheten och förändra den. Jag berättar om svensk barnlitteratur. Jag berättar om mitt jobb på Bonniers, om arbetet med manusgruppen, om trender och vad vi letar efter. Jag pratar om dagens litteratur, om queerlitteratur och om försöken att riva ner gränsen mellan verklighet och fiktion, om den nya självbiografiska trenden och den nya hänsynslösheten. Jag säger till dem att skriva sant. Sen har mirakulöst nog två timmar gått, och tolken tar chansen att läsa några egna dikter när han nu har en publik på sextio personer, varav flera författare och lärare i författarskolan, säkert viktiga personer att odla och visa upp sig för, jag tänker mig lite Författarförbundet, Biskops-Arnö, det gäller att nätverka och ta för sig, även om vinsten är ÄNNU mer symbolisk för en vietnamesisk författare än för en svensk, här hägrar inga stora upplagor precis, inga världskontrakt, inte ens en plats i akademien. Däremot en lunch: tolv personer går på restaurang och äter lunch i två och en halv timme för att fira mitt föredrag, en helt vanlig dag på jobbet, och jag förvånas över hur lugnt man tar det - har de inga jobb att gå till, dessa viktiga människor? Men nej, de skålar och byter visitkort, och jag tackar som jag lärt mig (i Vitryssland): genom att sjunga Bellman. Det går alltid hem. Bellman möts upp med tårdrypande lantliga kärlekssånger - och La Isla Bonita! Det visar sig att Luân, som hjälpte mig med tolkning under klosterbesöket för några veckor sen (som det här är en sorts betalning för), kan hela texten till La Isla Bonita. Jag tackar för mig. Det bästa jag gör under hela besöket är ändå att se till att tolkens självsäkra dotter, som älskar Astrid Lindgren och kallar sig själv "A Worm of Books"), får Mio min Mio på vietnamesiska. Innan jag går frågar läraren om jag inte vill komma tillbaka och prata om berättarteknik... Hemma upptäcker jag att vi har Karlsson på vietnamesiska också, så om inte annat får jag väl komma tillbaka för att hon ska få den...
Skrivet till Seu Jorge: Carolina